I huvet på en individualist

Det är den 11 september 2011 och bloggaren tänker göra en helt annan spaning än terrordåden i NYC och Washington.

Visserligen har ett misstänkt terroristbrott blivit avslöjat i Göteborg igår kväll, men än så länge ges inga kommentarer. Det enda man kan konstatera är att världen är väldigt annorlunda än den värld jag själv växte upp i.

Varför blir man en individualist? Ligger det i generna? Ligger det i uppväxten? Ligger det i samhällets konstruktion?
Svaret är ja. På alla tre frågorna.

Min mormor var en riktig individualist. Hon gjorde i princip ingenting som var i linje med vad andra (kvinnor) gjorde. Född 1892, men någon gång mitt under brinnande krig, började hon utbilda sig till sjuksköterska. Hon hann bli färdig men drabbades snart av en allvarlig remautologisk sjukdom vilken tvingade henne i sängläge i ett helt år. Hon blev efter det handikappad på ett sätt som gjorde henne oförmögen att gå och röra sig på ett normalt sätt.
Men hon var ju tvungen att försörja sig och tog då ett hembiträdesjobb hos en annan individualist; min morfar. Men gifta sig? Nej, det var det inte tal om.

Jag träffade aldrig min morfar. I själva verket visste jag knappt vad han hette. Men min mormor tog sina resväskor och sin dotter som skulle bli in mamma, långt söderut. Bort från Norrland, ner till Mälardalens platta landskap.
Sedemera, i 45-årsåldern gifte faktiskt min mormor sig. Hon var gift i två-tre år innan hon fick nog. Därefter skaffade hon sig en egen lägenhet i staden där mamma födde alla sina tre barn. Hon hade ständigt besök av min bror och mig när vi var i tonåren. Vi satt och spelade kort med småpengar, skrattade och åt hembakat bröd.

På ålderns höst sade hon alltid: "Tänk jag är så glad att jag inte har en karl i huset". Fast ibland köpte hon en cigarr som hon tände och lät den ligga och ryka för "det luktade så gott, det luktade herre".

Själv är jag född individualist. Min uppväxt förstärkte denna egenskap till fulländning när smockorna alltid låg i luften för att man inte "lydde".
Jag lekte alltid med dem som delade och hade de mest skruvade idéerna. Fast när mina föräldrar helt sonika förbjöd mig från att träffa dem blev jag väldigt ensam. I ensamheten på mitt rum började jag leka fram melodier på min gitarr som jag hade fått i julklapp som någon form av kompensation.

Jag började snart skriva texter till melodierna. Allt var väldigt primitivt i början. Den första låt jag skrev döpte jag till "Put in your pencil in your bag" och lät nästan som en cover på "Red riding hood". Men bara efter ett par år började det ta sig och jag började spela ute i offentliga sammanhang. Musiken har därefter alltid följt mig, vartän jag har varit. Hög som låg, liten som stor.

Nackdelen med att vara den oberoende som inte gärna litar på någon att luta sig emot, är att det är svårt att känna tillhörighet till någon grupp. Den stora frågan är naturligtvis: Vill jag det? Nej, det finns ingen grupp som förenar alla de egenskaper jag vill se hos andra. De hittar jag bara hos människor en och en.

Det svenska samhällets jämlikhetsdiktatur står mig upp i halsen. "Alla ska med" (eller "Allah ska med"). Det är så bottenlöst fegt och karaktärslöst att bara se till att millimeterrättvisa råder. "Hellre att alla har det sämre än att vissa har det bättre", säger läkaren Tor Lindgren på Österlenskliniken, om klimatet i Sverige. Man kan inte annat än att hålla med. Någonstans måste alla acceptera att livet inte är rättvist och kan aldrig bli det. Man brukar säga här i landet att "man föds som ett original, men dör som en kopia". Det är mer än ett talesätt, det är ett ideal i Sverige.

SR P1 började idag med en ny programserie som heter Vård på olika villkor. Den handlar om att c;a 400.000 svenskar nu har tecknat en privat sjuksförsäkring. Bloggaren skrev ju här tidigare om den sargade svenska sjuvården. Nästan en halv miljon är nu trötta på att stå i årslånga vårdköer, att aldrig få träffa samma läkare två ggr, att träffa "specialister" som bara är AT-läkare, att bli felbedömd, att bli negligerad och feldiagnoserad, att sitta och vänta 12 timmar på akuten för att där finns bara en läkare osv.

Så att kunna välja att betala för att få komma till en annan vårdform där man får sin operation gjord inom två veckor borde vara en rättighet. "Jamen, bara för att man har pengar ska man väl inte få bättre sjukvård!", blir reaktionen då.
Svaret är då helt enkelt att när den allmänna sjukvården i Sverige inte räcker till för alla behövande är det väl alldeles utmärkt att alternativ finns. Alla finner sig faktiskt inte att bli behandlade som "blindtarm på rum 5". Och man gör väl vad man vill med sina pengar. Eller?

Fackföreningar har nu börjat erbjuda sina medlemmar privata vårdförsäkringar. Men "det går egentligen emot vår policy, men vi har kommit fram till ett konkurrenskraftigt alternativ". Dubbelmoralen och hyckleriet når nya höjder varje dag i detta land.

Så vill jag passa på att påminna om ett annat 9/11, nämligen 2003. Anna Lindh dog på operationsbordet på natten den 11 september 2003 efter det att skuggfiguren Mijailo_Mijailovic knivhuggit henne inne på NK dagen innan.
Anna Lindh var nog den bästa utrikesminister vi någonsin har haft. Smidig som en panther där hon flimrade runt med EU:s toppolitiker. Diplomatisk som Dalai Lama och självklar efterträdare till Göran Persson. Det skulle hon visserligen aldrig ha velat, hon ville säkerligen inte tillbaka till ankdammen. För Anna Lindh var individualist.

Så låt oss ge även salig Anna Lindh en tanke den här söndagen. Det är hon värd.