Alltid detta Nazityskland...

Tröttnar de aldrig? Journalisterna som minst en gång om dagen sänder eller skriver om nazister, gärna med hänvisningar till Sverigedemokraterna. Bloggaren lyssnar ofta på P1 och där fullständigt vältrar man sig i nazistorgier. Om det inte är i Vetenskapsradion Historia, så är det i Människor och tro. Är det inte i Tendens så är det i krönikor och bokrecensioner.

Visst var det vedervärdigt det som hände i Nazityskland. Hatets ideologi kopplat med ett människoförakt som är mycket svårt att förstå. Och det är väl därför intresset aldrig sinar.
Men under min månad i USA då jag tog del av lite amerikansk TV och tidningar, så såg jag inte den minsta lilla notis om nazisterna. Och då deltog USA i kriget. Så är det här en typisk svensk grej?

Kanske beror intresset i att många "etablerade", antingen i politiken eller i media, lider av ett slags godhetssyndrom som kan bottna i Übermänchtankar där man själv står över den okunniga grå massan. D v s knappast ett ideal för jämlikhet och lika värde. När man då möter sig själv och konfronteras med de här tankarna blir resultatet skuld.

Skuld kan skapa många förvridna tankegångar, irrationella handlingar och skuldbeläggande av andra lämpliga objekt. I spegeln möter man sig själv i omvänd version och det kanske inte känns alltför behagligt. Alltså måste den eviga påminnelsen av vidriga ideologier tjäna som en kompensation för de egna svagheterna Och så snurrar hjulet runt.

För de etablerade tävlar om vem som är "godast". Ja, det hela blir så mycket godhet att det gränsar ordentligt till rent vansinne. Förresten, om allting är så jämlikt, varför ska man då tävla.? Ingen får ju vara bättre än någon annan. Och ingen får ha det bättre än någon annan.
Visserligen har den borgerliga regeringen infört begränsningar när det gäller sjukförsäkring och A-kassa. Detta har medfört att media har lagt dem under giljotinen.  Men på något sätt måste man spara för att skramla ihop till den massiva invandringen som slår nya rekord för varje år.

En rolig betraktelse över statens allt större övertramp in i de svenska hemmen står Johan Hakelius för i Aftonbladet. Det handlar om en stor undersökning om hur mycket tid fru respektive äkta man tillbringar med olika göromål i hemmet. Artikeln måste läsas. Man förstår att man skrattar åt oss utomlands. Är det inte Kinapuffar så är det hur mycket tid fru och man stryker i veckan.

Men så kommer det; Nazityskland. Visserligen tar han upp Stalin också, men ändå...
Så här skriver han:

"Jag har en idé om hur ”vi”, det vill säga staten, ska göra det.
Den ryska medaljen hette Ordern för moderlig ära, den tyska Hederskorset för den tyska modern och den franska – som fortfarande delas ut – Medaljen till den franska familjens ära.


Ryska mödrar skulle föda nio barn för att få den högsta ordensgraden. Tyska mödrar skulle vara rasrena och ha fött minst åtta barn för att tilldelas guldkorset. Lika många barn kräver fransmännen för högsta medaljklass, men sedan 1983 kan även män få medaljen, om de deltagit i uppfostran av barnet."

Ja, hänvisningen var inte ensidig så att säga. Hakelius är en rättvis kille. Kanske rent av jämlik. Vi behöver sådana som Hakelius. Hans underbara kavajer och slipsar, de totalt omoderna polisongerna.

Men jakten på kända svenskars eventuella koppling till nazisterna är fruktansvärt tröttsam. Drottningens far hade nazikoppling. Vad har det med drottningen att göra? Ingvard Kamprads förflutna vänds ut och in för att hitta hans nazikopplingar. Än sen då? Han byggde upp ett imperium, och hans ungdomssynder borde inte ligga honom i fatet. Fast i nazinosande murvlars ögon så är det det.
Karlskrona döps till naziststaden efter det att Nationalsocialistisk Front bildades där. Att det sedan rörde sig om ett tjugotal individer spelar ingen roll. Alla är då per definition nazister.

Och så vidare, och så vidare. Snokandet efter smygnazister måste ta upp mycket tid för media. Dessutom måste de släktforska och dyka ner ända till 1700-talet. För man vidhåller ju att ingen men ändå alla är svenskar.

Värst är naturligtvis AFA och deras vapendragare på Expo. Arena är inte så långt efter. Riktigt vidriga journalister är Anne-Charlotte Marteus, Åsa Linderberg, Johan Wahlström (för övrig son till antisemiten Israel Shamir), plus andra som Nalin Pekgul, Mehmet Kaplan, Mattias Gardell och Henning Mankell.

Det är tur att Axess finns som motpol. Johan Lundberg och hans polare vet vad objektivitet är att kritisera det som kritiseras bör.