Förbjuden: Sveriges nationalsång

Umit Dag reflekterar på Tänkvärt över det faktum att Sveriges nationalsång börjar bli förbjuden på allt fler skolavslutningar i kungadömet.
Ja, inte bara den. Att ha avslutningen i kyrkan anses också kunna fördärva småttingarnas uteckling till icke-religiösa människor. Eller vad?
Möjligtvis att de får sjunga "Den blomstertid nu kommer", men det är väl bara en tidsfråga innan man upptäcker något farligt konfessionellt även i den.

När är det riskfritt att sjunga nationalsången? På nationaldagen 6:e juni? Säg inte det. Här i Uppsala brukar kurder dansa och sjunga på rotvälska. Det brukar också vara något latinamerikanskt inslag.

Samma sak i Sandviken här: kurdisk och arabisk sång och dans. Trots massiva protester (se där, vi kan fortfarande) förra året upprepar man nu konceptet. D v s, att protestera hjälper inte mot politikernas envetna intrummande i det svenska folket vilka mångkulturella traditioner vi ska tvingas åtnjuta.

I Uppsala firar man även de som har fått svenskt medborskap under året. Det brukar vara nationaldagens höjdpunkt. För pursvenskarna? Tja, vi får vandra planlöst i centrum och köpa korv i de uppställda stånden. Bloggaren har varit med bara en gång. Det var totalt värdelöst, man kände sig som en out-cast. Och inte sjöng jag "Du gamla, du fria" heller.

Barnen på skolavslutningen får inte heller det nöjet. I rädsla för politiska pekpinnar och en gryende nationalism bland barnen så plockas nationalsången för säkerhets skull bort ur schemat för avslutningen. Och detta trots att även invandrarbarnen och deras föräldrar inget har emot att varken vara i kyrkan eller sjunga nationalsången.

Nej, det är rektorerna som beslutar om dessa inskränkningar i firandet. Och det är rädslan som styr. Rädslan att förarga och komma i konflikt med de muslimska invandrarelevernas föräldrar. Men kanske en ännu större rädsla för politikernas missnöje med hur skolorna uppmuntrar rasistiskt tänkande i en uppsplittring i "vi och dom". Samma sak med kyrkan: En djävulens boning vars själva interiör manar till religiös indoktrinering. Detta trots att prästerna har blivit ombedda att inte nämna Gud i en enda mening.

För det är dessa två inslag i den svenska myllan som skrämmer politikerna mest: Nationalismen och kristendomen. Mot den bakgrunden att Sverige för inte alltför länge sedan var ett kristet land så blir hotet desto tydligare. I Sverige har man lyckats utplåna invånarnas andliga behov, men det lurar alltid runt hörnet. Och på senare år har ett uppvaknande intresse vaknat för tryggheten i en tro. Vi har tappat kompassen i en tillvaro som mest handlar om livspussel och vårdnadstvister och är i skriande behov av att finna ro och stillhet och fred med oss själva.

Sverige är i en mätning placerat som nr ett vad gäller indivualism och rationalitet. Men det är inte den positiva individualismen utan brist på gemenskap och tillhörighet som präglar en stor del av befolkningen. Med andra ord: Ensamhet.
D v s det som en trygg nationell identitet och en tro på något bättre och större än oss själva, som brukar prägla ett folk i gemenskap.

Men i Sverige motverkas minsta lilla yttring av detta fula. Även om det bara handlar om att få fira skolavslutningen i en kyrka och sjunga Sveriges nationalsång.   

Kommentarer

Anonym sa…
Får jag kopiera din artikel, svar till,
info@newsmedia.se
Anonym sa…
Skamligt. Om detta skulle krävas i Norge, vore dessa politiker arbetslösa inom en kort framtid
Osagt sa…
Du kan kopiera den om du vill.

Populära inlägg i den här bloggen

A-barn, B-barn och C-barn

Språket som klassmarkör

IS, OS, Co2 och JÖK