Farlig historielöshet

Bloggaren har skrivit ganska mycket om svenskens identitets- och rotlöshet och vad den egentligen bottnar i. En förklaring som har växt fram mer och mer är den om vår historielöshet. För vad förenar ett folk som är alienerat från sitt eget lands historia?

Tidigare i historien, när inte en sammanhållen skola fanns, fördes historien vidare muntligen. På samma sätt fördes t ex visskatten och folkets kulturella identitet vidare genom berättelser och musik.

Idag har vi en sammanhållen skola plus tillgänglighet till böcker, både tryckta och handskrivna dokument. Vem som helst kan bege sig till Riksarkivet eller Carolina Rediviva för att beställa i princip vad som helst från historien.

Ändå finns ett skrämmande litet behov av att fördjupa sig i svensk historia. Den akademiska adeln har tagit patent på vad som är "rätt" historia att förmedla till de okunniga svenskarna. Och låtsashistoriker som Jan Guillio konstruerar en historia utifrån sin snedvridna verklighetsuppfattning. De här tar på sig ansvaret och uppgiften att uppfostra folket snarare än att lära oss något på ett icke-ideologiskt vis.

Den här artikeln i svd av Jonas Nordin, fil Dr i historia, är ganska belysande när han kritiserar andra historiebeskrivningar som "dåliga". I det här fallet Herman Lindqvist:


"Den del av hans översiktsverk som behandlar den yngre Vasatiden inleds med ett principiellt hållet kapitel: ”Stormaktstiden - att minnas med stolthet”. I korthet sägs följande: moderna
historiemasochister (Lindqvists benämning) vill få svenskarna att skämmas över sin historia, enkannerligen stormaktstidens. Då glömmer de, säger Lindqvist, att man inte kan värdera denna period utifrån folkhemssvenska värderingar, varpå han själv gör precis detta. För i själva verket, säger han, var stormaktstiden en av de mest dynamiska epokerna i Sveriges historia.".

Nordin vill stryka den "dåliga" historien. Stormaktstiden var en historisk skamfläck. Underförstått ska historia handla om Sveriges utveckling till välfärdsstat och folkhem. De ursprungliga folkhemsutvecklarna såg det som en uppgift att städa det smutsiga byket som då antogs vara vår historia. Den började nämligen då, när socialdemokraterna kom till makten.

Detta är helt i linje med Lenin, Stalin, Hitler och Mussolini, som ur ett självförhärligande perspektiv såg just sin tid som världens begynnelse.

Men Nordin understryker ändå historiens betydelse för att förstå nutiden och de kulturella värden den förmedlar. Men uppgiften att hitta och förmedla den "rätta" historien ställer han sig desvärre positiv till. En inställning som han tyvärr verkar dela med de etablerade historikerna. "Segrarna skriver historien", heter det ju och det i sig medför ju att historien alltid är förvanskad till den härskande klassens fördel.

Alexander Bard och Jan Söderqvist skriver en mycket bra artikel på Newmill om hur förljuget socialdemokraterna beskriver sin ideologiska hemvist:
"Den som vet någonting alls om den politiska historien vet att Mussolini var en av Italiens ledande vänstermegafoner innan han slog in på det nationalistiska spåret. Och de tyska Nationalsocialisterna var precis vad namnet säger: nationalistiskt berusade socialister, svurna dödsfiender till allt vad liberal demokrati och marknadsekonomi heter"
Och:
"...begreppet "totalitär" skapades av Mussolini för att beteckna det eftersträvansvärda samhälle där alla blir omhändertagna av den stora staten och där alla bidrar efter bästa förmåga. Folkhemmet är helt enkelt vår svenska variant av Mussolinis fascistiska utopi. Social- och Sverigedemokraterna delar en gemensam målsättning, och Jimmie Åkessons kritik mot Mona Sahlin går ut på att hon inte förvaltar det egna ideologiska arvet tillräckligt energiskt..."
Det av S och Sd så idealiserade Folkhemmet var också det som tvångsteriliserade över 60.000 människor som ansågs ha för dåliga gener för att att ge upphov till nya generationer.

Det Sverige som fanns innan Folkhemmet har beskrivits i historiskildringar som fattigt, orättvist och förtryckande. Men det var industrialismen som gjorde det möjligt att bygga upp välfärdssamhället p g a att det krävs ett visst mått av välstånd för att genomföra.

Så innan Per Albins "Folkhem" (begreppet var inte ens hans utan har ett tyskt ursprung) så fanns bondesamhället. Där skapade man inbördes sina egna trygghetssystem genom att de unga och arbetsföra tog hand om de gamla och sjuka.

I Timbros Briefing Papers från 2006 kan man läsa följande:
"Jordbrukssamhället byggde på en flergenerationsgemenskap
där den aktiva generationen sörjde för dem som
inte själva kunde försörja sig. Städernas skrån och gillen
erbjöd viss ekonomisk trygghet för hantverks- och köpmannafamiljer.
På bruken fanns ofta, med tidens mått
mätt, ambitiösa välfärdssystem för arbetarna i form av
till exempel bostäder, sjukvård, skolor, äldreboende och
fritidsaktiviteter."
Symptomatiskt nog var det ytterst svårt att googla på Historia innan Folkhemmet. Det är som vår historia tar sin början där. Det är också symtomatiskt för totalitära samhällen, vilket Sverige i mångt och mycket är.
  Och det stinkande förflutna i sambandet med rasbiologin och tvångssteriliseringarna är på något sätt en följd av synen på människan som en enhet i ett större system.
 
Idag praktiseras en modern variant av detsamma: Bokstavsdiagnoserna som genererar läkemedelsbolgen miljarder i drogförsäljning som påverkar barn och ungdomar i okänd riktning. Experimentverkstaten fortsätter... 

Kommentarer

Herman Lindkvist är så amatör-historiker han är, ljusår bättre än dessa kulturmarxistiska och politiskt korrekta historiker.
Kul och intressant inlägg!
Historia är ett roligt och kontroversiellt ämne. För de flesta av oss som är intresserade så vet vi att den kan användas i många olika syften.
Dels genom att förneka vissa företeelser som har hänt eller förfalska och förvanska den.
Detta sker fortfarande idag, inte minst i massmedierna. Vilka syften man har till att förvanska och förvilla kan vara många tyvärr.
Det är då ändå allra bästa att vara enormt källkritisk till vad man läser, ser och hör.
Det fick jag lära mig vid en föreläsning av Hans Willius. Hans bakgrund var journalist, men han hade ändå den insikten att man måste vara mycket källkritisk om man vill förmedla något som man vill kalla historiska fakta. Det gör man genom att kolla många olika källor och tolkningar. Den "rätta" historien och sanningen kommer ändå till syvende och sist fram
genom kritisk granskning och stor nypa salt.
Ju fler "källor" och tolkningar desto bättre.
Man får då fram en slags väl avägd medeltolkning som ligger närmare sanningen. Sen blir det ändå upp till var och en att tro, eller lita på vilken som man själv anser vara den mest troliga. Men att inte ange källor eller källhänvisningar är mycket farligt. Det är då förvanskningarna lätt blir till sanningar.
Att popularisera historia anser jag inget fel,
inte om man följer ovan.
Det kan ju skapa ett nyväckt intresse?
Då kan man ju börja att "forska" själv, det är då det roliga börjar... har man sedan tid så kanske man kan skriva en bok, vem vet?
Det är då man lätt kan upptäcka för vem som historien är skriven också.
Liksom vad man ska tycka om händelser och skeenden.
Att historia skrivs för att passa in i dess rätta sammanhang kan man tydligt se i PK-medierna. Det blir ibland till rent komiska effekter. Här har du "Dåliga Journalisters klubb" vars ordförande måste bli L Sundström.
Men som sagt detta är inget nytt, så har alltid skett i historien. Lika vedertaget är att det finns sk. "Akademiska skolor" på hur ämnet historia ska förmedlas. Det är dessa båda artiklar som du refererar till bra exempel på.
Ett annat bra sätt att sprida historia är att "Kidnappa" en historisk person eller händelse av något slag i syfte att få uppmärksamhet, det kan reta en del, andra tycker det är bara kul, en del blir intresserade...
Sedan så har vi "PK-klubben" som alltid hittar något olämpligt i det hela, ja då börjar det roliga, då blir det fart på debatterna!
Karl den tolvtes födelsedag, och som jag själv "Alexander den store" med Hellenismen.
Historia är kul och viktigt ämne för det ger alltid ett perspektiv på dagens samhälle och din egen livsituation, att besöka historiska platser ger ännu mera, då blir det hela så pass mera påtagligt. Man blir nästan själv deltagare på något sätt, det är häftigt, häftigare kick än den mest häftigaste rock-konsert faktiskt.
Sedan finns det en annan debatt som alltid blandas ihop med ovanstående det är kultur och kulturhistoria, som en del riktigt "klåfingriga" politiker, journalister och proffstyckare samt PK-folk har så förbannat svårt att hålla isär, men det är en annan femma.
Rättelse..
Efter en självkritisk källgranskning så var
Hans Villius Professor i Historia och
gjorde journalistiska och populärhistoriska program och filmer i TV. Han skrev även många böcker.
Inget annat, ber om ursäkt.

Populära inlägg i den här bloggen

A-barn, B-barn och C-barn

Språket som klassmarkör

IS, OS, Co2 och JÖK