A-barn, B-barn och C-barn
För 50 år sedan var barn bara barn. Det fanns visserligen blyga barn, trotsiga barn, busiga barn och bortskämda barn. Det fanns också barn med rika föräldrar men de flesta barn räknades in i någon form av kontinuum där inga etiketter egentligen var intressanta.
Idag är en annan tid, en annan anda och en annan syn på barns olika beteenden. Det har blivit komplicerat att vara barn. Barn växer idag upp på institution där en politisk korrekt fostran förmedlas genom experter och specialutbildade pedagoger (t ex genuspedagoger).
Trots detta (eller snarare p g a detta) är Barnpsykiatriska kliniker fulltecknade flera månader framåt. De svenska barnen mår dåligt och lider av psykosomatiska symptom som magont, huvudvärk och muskelvärk. Det är stressen som tar kål på barnen. Ett högstatusbarn har en fulltecknad almanacka. Föräldrarna skjutsar dem från aktivitet till aktivitet kvällarna igenom.
De är A-barnen.
Men stress anses tillhöra ett högstatusliv och räknas inte som något märkvärdigt. Om däremot barn är okoncentrerade, ouppmärksamma och har svårt att sitta still, då kallas de till experter i speciella neuropsykiatriska team som ska göra en utredning på barnet. Att barnet är t ex skolomoget eller helt enkelt uttråkat för att han/hon är understimulerad i förhållande till sin intelligens, det tas sällan någon hänsyn till.
Istället får barnet genomgå flera dagars testning, även IQ, som syftar till att ge barnet någon form av diagnos. För en diagnos blir det. Det är hela vitsen med att man gör utredningen. De vanligaste diagnoserna vid ovan nämnda beteende är ADHD och ADD. Diagnoser som säkert tusentals barn har idag. De blir samhällets B-barn. Besvärliga, Busiga och Beteenderubbade.
D v s sådana de fanns för 50 år sedan också. De blev sedemera företagsledare och personalchefer.
En diagnos ska alltid efterföljas av en behandling. Behandlingar för ADHD är amfetaminliknande preparat. Att stoppa i så små barn den typen av droger är inget annat än oansvarigt och ger obehagliga vibbar från en svunnen tid. Tyvärr verkar människan inte ha förändrats av 80 års utveckling.
De som inte hör hemma i A-barnens skara måste behandlas till att fungera i samhällsstrukturen som inte godtar människor som avviker. Man skulle t o m kunna hävda att ADHD-barn är irriterande utslag på samhällskroppen. Det är nämligen så vuxenvärlden agerar och resonerar.
Autistiska barn, de med Aspergers syndrom och andra störningar i autismspektrat är också många och ingår också i stora åtgärdsprogram. Förr kallade man dessa för blyga. Men nu... De blir utrustade med behandlingsassitenter och hemhjälp. Naturligtvis utmynnar detta i att barnet tidigt i livet tilldelas en sjuk- och vårdidentitet. Många av dem får aldrig ett jobb utan hamnar ganska snart i sjukpension och evig rehabilitering som inte leder någon vart. Inskolning i inlärd hjälplöshet och koncentration på de negativa konsekvenserna av syndromet gör också barnet till ett offer.
Man blir då ett C-barn.
Men det återstår en grupp som är på framväxt: De anti-sociala personlighetsstörningarna. Förr i världen kallades de psykopater. Barn med anti-sociala tendenser platsar inte i någon kategori. De drogas ner med anti-psykotiska mediciner som gör dem slöa, tjocka och passiviserade. D v s som efter en gammaldags tvångssterilisering. Men nu är det hjärnan som steriliseras.
Diagnosbibeln, DSM IV följs nu upp av DSM V. Där har diagnoserna blivit hundratalet fler. Slutligen kommer ingen av oss räknas som normal. Minsta lilla egenskap ska medicineras och tränas bort.
De som tjänar klöver är läkemedelsjätterna. Dessutom ger de upphov till en aldrig sinande ström nya experter som ska omprogrammera felkopplade barn.
Och vi som tror oss så jämlika. Men den enda jämlikhet som räknas är den ekonomiska. I begreppet "barnfattigdom" räknas allt bara i om man har råd med en platt-tv eller inte.
De verkliga problemen vågar ingen ta i. Men framtiden kommer att döma oss. Hårt.
Idag är en annan tid, en annan anda och en annan syn på barns olika beteenden. Det har blivit komplicerat att vara barn. Barn växer idag upp på institution där en politisk korrekt fostran förmedlas genom experter och specialutbildade pedagoger (t ex genuspedagoger).
Trots detta (eller snarare p g a detta) är Barnpsykiatriska kliniker fulltecknade flera månader framåt. De svenska barnen mår dåligt och lider av psykosomatiska symptom som magont, huvudvärk och muskelvärk. Det är stressen som tar kål på barnen. Ett högstatusbarn har en fulltecknad almanacka. Föräldrarna skjutsar dem från aktivitet till aktivitet kvällarna igenom.
De är A-barnen.
Men stress anses tillhöra ett högstatusliv och räknas inte som något märkvärdigt. Om däremot barn är okoncentrerade, ouppmärksamma och har svårt att sitta still, då kallas de till experter i speciella neuropsykiatriska team som ska göra en utredning på barnet. Att barnet är t ex skolomoget eller helt enkelt uttråkat för att han/hon är understimulerad i förhållande till sin intelligens, det tas sällan någon hänsyn till.
Istället får barnet genomgå flera dagars testning, även IQ, som syftar till att ge barnet någon form av diagnos. För en diagnos blir det. Det är hela vitsen med att man gör utredningen. De vanligaste diagnoserna vid ovan nämnda beteende är ADHD och ADD. Diagnoser som säkert tusentals barn har idag. De blir samhällets B-barn. Besvärliga, Busiga och Beteenderubbade.
D v s sådana de fanns för 50 år sedan också. De blev sedemera företagsledare och personalchefer.
En diagnos ska alltid efterföljas av en behandling. Behandlingar för ADHD är amfetaminliknande preparat. Att stoppa i så små barn den typen av droger är inget annat än oansvarigt och ger obehagliga vibbar från en svunnen tid. Tyvärr verkar människan inte ha förändrats av 80 års utveckling.
De som inte hör hemma i A-barnens skara måste behandlas till att fungera i samhällsstrukturen som inte godtar människor som avviker. Man skulle t o m kunna hävda att ADHD-barn är irriterande utslag på samhällskroppen. Det är nämligen så vuxenvärlden agerar och resonerar.
Autistiska barn, de med Aspergers syndrom och andra störningar i autismspektrat är också många och ingår också i stora åtgärdsprogram. Förr kallade man dessa för blyga. Men nu... De blir utrustade med behandlingsassitenter och hemhjälp. Naturligtvis utmynnar detta i att barnet tidigt i livet tilldelas en sjuk- och vårdidentitet. Många av dem får aldrig ett jobb utan hamnar ganska snart i sjukpension och evig rehabilitering som inte leder någon vart. Inskolning i inlärd hjälplöshet och koncentration på de negativa konsekvenserna av syndromet gör också barnet till ett offer.
Man blir då ett C-barn.
Men det återstår en grupp som är på framväxt: De anti-sociala personlighetsstörningarna. Förr i världen kallades de psykopater. Barn med anti-sociala tendenser platsar inte i någon kategori. De drogas ner med anti-psykotiska mediciner som gör dem slöa, tjocka och passiviserade. D v s som efter en gammaldags tvångssterilisering. Men nu är det hjärnan som steriliseras.
Diagnosbibeln, DSM IV följs nu upp av DSM V. Där har diagnoserna blivit hundratalet fler. Slutligen kommer ingen av oss räknas som normal. Minsta lilla egenskap ska medicineras och tränas bort.
De som tjänar klöver är läkemedelsjätterna. Dessutom ger de upphov till en aldrig sinande ström nya experter som ska omprogrammera felkopplade barn.
Och vi som tror oss så jämlika. Men den enda jämlikhet som räknas är den ekonomiska. I begreppet "barnfattigdom" räknas allt bara i om man har råd med en platt-tv eller inte.
De verkliga problemen vågar ingen ta i. Men framtiden kommer att döma oss. Hårt.
Kommentarer
Men det jag egentligen reagerar på är den här problematiseringen av ganska vanliga beteenden och den biologisk-medicinska synen på människor överlag.
Din väninnas son kanske har en svår beteendestörning. Men i utredningen brukar inte sådant som skolmiljön och fritid räknas in. Bara de rent observerbara. Det kanske är en ovanligt jobbig skola han går i med dåliga lärare som inte kan upprätthålla ordning.
Det jag vill peka på är att det finns så oändligt många faktorer som kan räknas in utan att först utgå från en neuropsykiatrisk syn.
Både när det gäller denna kvinna och min väninnas pojke så får man tänka på hur deras liv skulle gestaltat sig om de levt för bara hundra år sedan, vilket lidande de skulle haft, och kanske som ofta förr, slutat med självmord.
Jag känner människor som har schizofreni som med medicin kan leva ett gott liv. Även de bipolära mår bäst av mediciner.
Däremot finns det en stor gråzon där man medicinerar människor mot särskilt depressioner som är högst förklarliga med tanke på personens livshändelser. Det tycker jag är fel väg att angripa problemet.
Likaså ger man överaktiva barn Concerta utan att någon speciell abnormitet finns i hjärnan. Det tycker jag är diskutabelt. Det kan ju innebära att de problem som orsakar överaktivitet och oro hos barn har med hemsituationen att göra. Eller en dålig skola.
Men din väns son verkar ju vara ett solklart exempel på att den här behandlingen är helt ok.
Och jag missunnar verkligen ingen att må bra. Tvärtom, det är ju mitt arbetsfält. Men till skillnad mot psykiater så går ju en psykolog igenom den psykosociala situationen.
Kommunen har under många år haft ansvaret för hjälp åt psykiskt sjuka. Bl a finns kontaktpersoner och boendestöd. Men kompetensen saknas inom kommunerna Det borde vara landstinget som har ansvar över detta.
Åter till barnen med ADHD, Asperger och liknande. Det som är så slående är att dessa barn inte "fanns" innan diagnoserna kom 1994. Och när jag gick i skolan för länge sedan var det sällsynt med svårt störda barn.
Jag tror att det beror på det onormala att växa upp och uppfostras av dagis och skola. Så lite kvalitativ tid med föräldrarna borde lämna avtryck i identitet och trygghetskänsla.
Kanske skapas det också kemiskt skumma reaktioner i hjärnan. Det är ju alltid så, hönan eller ägget. Vissa åkommor är man född med, andra bildas som en följd av arv och miljö.
Sjukdomar som schizofreni och bipolär sjukdom har ju tydliga genetiska faktorer. Men de behöver inte utvecklas. I en gynnsam miljö kan sjukdomen hejdas.
Det är synd att skuldbelägga föräldrarna, men jag skulle vilja hävda att det mer är ett samhällsproblem där barnen i sin utveckling befinner sig långt från en naturlig uppväxt.
Nej tack du, jag lever hellre i dagens pk samhälle