När ska man förstå?

Hur långt ska det gå innan man förstår? Varje dag översköljs man här på nätets nyhetssidor och bloggar om hur våldet breder ut sig, kryper in i varje por i samhällskroppen.

500 skolor brinner per år, varje kväll bränns ett okänt antal bilar, trappuppgångar, förråd, husvagnar, barnvagnar och naturligtvis pizzerior.

I fallet pizzeriorna så rör det sig vanligtvis om två former: 1. Försäkringsbedrägeri 2. Fejder och hämndaktioner mellan rivaliserande gäng och folkgrupper samt skuldindrivning på mångkulturvis.

Skolbränderna räcker nu inte för att tillfredställa de frustrerade och utsatta barnen och ungdomarna. För att demonstrera sin förtvivlan och besvikelse på det hemska svenska samhället, har man nu börjat härja på universitet och högskolor. PI

Det är i gammal god stil med vandalisering och hot, okvädningsord och aggressiva utbrott.

På samma sida som ovanstående länk ser vi posten om mannen med hunden som blir utsatt för stenbombning av kosovoalbaner p g a att hunden skäller på dem. Haglande gatstenar, som tur inte träffar.
Osv, osv i en aldrig sinande ström av rapporter från den färgstarka och exotiska mångkulturella berikningen.

För det är ju så det säger. Varje dag för säkerhets skull. Vi behöver invandringen för att säkerställa den framtida välfärden. Och jag undrar: Välfärd för vem?

Men innan den stora berikningen? Då måste det ju ha varit svarta natta?

Bloggaren har levt så länge att jag minns 60-talet. Uppväxt i ett litet brukssamhälle och granne med Thore Skogman (jorå, helt sant).

Med dagens mått mätt så var vi fattiga och trångbodda. Men det var aldrig någonting som man funderade över. Mamma var hemmafru (nemen huaa!), hon fanns alltid där. När man hade varit ute och åkt skridskor eller skidor och fötterna "sprätte" av kyla, så tog hon dem under sin vida kjol och värmde upp dem.
När jag hade stigit rakt på en rostig spik och fått den halvvägs genom foten, satte hon mig bak på cykeln och skjutsade mig till Dr Harvig. Där var det just ingen väntetid, privatläkare som han var. Det fanns inga stora ansiktslösa vårdcentraler på den tiden, utan man hade en egen doktor.

Samhället var sömnigt och trist när man hade fyllt tolv och ville ut på äventyr. Det fanns en ungdomsgård som också var rätt sömnig, fanns lite spel som ingen spelade. Man satt mest och snackade om det som var livets väsentligheter: Som att det var en snygg kille som flyttat in i samma trappuppgång eller att någons föräldrar hade köpt bil.

Ett annat ställe att hänga på var golfbanan. D v s det var en minigolfbana där man utkämpade svåra matcher med nästgårds.

Cyklar som aldrig behövde låsas. Dörrar som stod vidöppna så att vi ungar kunde springa ut och in hos varandra. Granngemenskap, den obligatoriska julgransplundringen och dansen kring majstången. Det som väckte uppseende på den tiden var när vi ungar tjuvrökte i källarna och lekte deckare genom att förfölja olika människor som vi tyckte såg suspekta ut.

Idag är detta lilla sömniga samhälle berikat på det moderna viset. Bränder, knark, våldtäkter, rivaliserande invandrargäng, skottlossningar.
Jag brukar läsa om det på nättidningen. Senast jag var där, en eftermiddag, såg jag bara klotter och omkullvräkta papperskorgar.

Allt medan flashiga bilar stod på uppfarterna och parkeringarna. 
Osv

Kommentarer

Anonym sa…
Jag känner igen ganska mycket av det där. Min uppväxt var inte i ett brukssamhälle men väl i en norrländsk träindustristad. Likheterna är dock fler än skillnaderna. Även idag, eftersom kommunen, lockade av de statliga bidragen, huserar allehanda oknytt som borde hållas i strängare tukt och förmaning. Sedan flera år åker jag inte tillbaka längre. Det gör för ont.
Känner också igen i mycket trots att jag är från Skåne. Var också barn under 60-talet. Hade dock ingen kändis som granne även om en av den tidens ikoner allas vår Siwan kommer härifrån men jag har aldrig träffat henne eftersom hon flyttade tidigt till Stockholm. Däremot såg jag Östen med rösten en gång på IKEA i Hbg på 90-talet nån gång. Tre folkkära kändisar som tillhörde samma generation precis som jag och Maj verkar göra.
Fast även jag minns hur vi inte låste ytterdörren. I alla fall på dagtid när vi var hemma. I regel brukade det vara far som låste dörren, kanske nån gång runt när nyheterna började, minns inte om det var halvåtta eller nio. Det där med att inte låsa cykeln känner jag också igen. Hade en mini-cykel där låset inte funkade på dom sista åren men det var ingen som snodde den för det och det var ändå en bit in på 80-talet. Inget av det skulle man våga ens drömma om idag för då hade man tiggt om att bli av med allt man äger.
Anonym sa…
Det påminner en del om min uppväxt på 70 talet, men ännu mer om dagens Schweiz. Jag bor i en by med cirka 5.000 innevånare och hela familjens cycklar har stått ute olåsta i flera år. Dessa är dessutom dyra (mellan 4.000 och 10.000 kr). Precis som Robins far låser jag dörren på kvällen, ofta vid nio tiden. Skolbränder och våldtäkter har jag inte ens hört talas om.

Bor jag kanske i en lite isolerad by i alperna? Nix, min by ligger ungefär 30 minuter från Zurich med mycket goda kommunikationer.

Utlandssvensk
Anonym sa…
Om den fina utvecklingen i samhället kan ni följa på www.vgnt.se

Där samlas det mesta om dagens händelser.
Anonym sa…
Det ni beskriver är fortfarande verklighet i mindre samhällen i mitt hemland. Om jag längtar tillbaka? - Absolut! Så fort mina svenskspråkiga barn blivit vuxna samlar jag ihop alla mina pinaler och repetrierar...
Daniel sa…
Jag är född 1994 och känner inte alls igen det samhälle du målar upp. Även trots att jag bor i en rätt så liten stad med 20000 invånare. Underligt vad samhället förändrades sig på bara 40 år.
@Daniel. Jag är ledsen att du inte har fått uppleva det vi fick göra. Det gamla Sverige kanske var lite tråkigt men det var åtminstone väldigt tryggt. Inga bötningar och massvåldtäkter. Skolan var mycket tryggare än idag.

Populära inlägg i den här bloggen

A-barn, B-barn och C-barn

Språket som klassmarkör

IS, OS, Co2 och JÖK