Det destruktivt goda

Sverige lever högt på två nationella identiteter ute i världen. Det ena är välfärdsstaten, det goda samhället, och det andra är vår alliansfrihet.

Att observera är att ingen av dessa egenskaper handlar egentligen om någon djupare identitet med vårt gamla kulturarv, utan fungerar bara som ett slags institutioner.

Alliansfriheten är bara en schimär. Vi har ingått under-bordetavtal med framför allt USA om beskydd sedan de kalla krigets dagar.
Nej, alliansfriheten handlar egentligen bara om att vi själva ska slippa rycka in solidariskt när andra länder drabbas av attack från främmande makt.

Det handlar alltså om en helt egoistisk ståndpunkt som är bekväm att hänvisa till när det börjar osa hett i vår omvärld. Det är desstuom fegt.

Det omhuldade välfärdssamhället är i själva verket också en fråga om hur man undviker konflikter, människors ilska och protester. Passiviteten är i själva verket själva resultatet av att bedöva och tysta människor med hjälp av olika typer av bidrag.

Den absolut mest destruktiva åtgärden för att bedöva människor och avpollettera dessa utan protester är sjukpensioneringarna.
Över en halv miljon människor i arbetsför ålder är sjukpensionärer. Det motsvarar nästan 10%!!

Välfärdssystemet ser till att "köpa ut" dessa från arbetsmarknaden för att a) de inte får rehabilitering för att få möjlighet att komma tillbaka b) det är ett bekvämt sätt att administrera c) man putsar arbetslöshetssiffrorna c) att omskola människor kostar för mycket d) att anpassa arbetsplatser är för besvärligt e) människor anses som obekväma när de framför krav på arbetsplatsen f) man uppmuntrar människors svagheter istället för deras styrka.

Samhället betalar människor för att de ska nöja sig med en tillvaro utan stimulans och aktivitet. Det är också ett sätt att betala av sin skuld till dessa människor. Skulden för att man inte har idats hjälpa människor att komma till rätta med sitt arbetsliv och sina svårigheter.

Nu talar inte bloggaren om cancer- eller hjärtsjuka utan om denna oändliga mängd människor som har blivit pensionerade p g a psykiska åkommor. Dessa är faktiskt den största gruppen. Och bland unga under 30 år ökar sjukpensionerna allra snabbast.

Alla människor har rätt till en uppgift i livet. Att känna sig behövd i större eller mindre grad är ett grundläggande behov. Att inte få utnyttja sin potential är en tragedi för alla som råkar hamna i sjukpensionens passiviserande och destruktiva klor.

Och det värsta är att välfärdssamhället agerar av "godhet", dåligt samvete och ren bekvämlighet. Man betalar av en skuld.

Passivisering, missbruk, sociala problem, ekonomiska svårigheter och ibland ren social misär följer ofta i sjukpensionärernas spår.
Om de mår bättre? Nej, graden av självförakt, social fobi, urusel självkänsla och bitterhet bara ökar och ökar och äter upp människor inifrån.

Bloggaren har med egna ögon sett det ske. Människor som en gång var alerta och välfungerande drabbas av panikångest, depression och livskriser. Och blir långtidssjukskrivna. Till slut tappar de så totalt självkänslan att de inte vågar sig ut igen. Lösningen blir då en sjukpension. Som bara förvärrar läget i en enda lång spiral nedåt.

Det ska inte vara möjligt att bli sjukpensionär p g a ovan nämnda orsaker. De människor som drabbas behöver behandling av en terapeut för att reda ut det svåra.
Men då har samhället inte råd att betala. Att däremot försörja dessa för livet utan åtgärd blir desto dyrare, Det tycks man inte förstå.

Problemet är som nästan alltid hur välfärdssystemet är uppbyggt på tre nivåer: staten, kommunen och landstinget. En terpaikonstakt är inget som staten betalar, det den för sjukpensionerna däremot.
Då vilar ansvaret alltså på antingen kommunen eller landstinget. Ingen av dessa är beredd att ta ansvaret för den här gruppen. Inte har man råd heller i sina tighta budgetar.

Hängande i luften med allt fler som talar om för de här människorna hur dåligt de mår, går de ut i pressen och gråter ut när sjukpensionen uteblir.

Varför överhuvud taget betrakta dessa en gång så fungerande människor för oförmögna att leva livet?
Svar: Det är ett bekvämt sätt att avpollettera människor genom att betala för det.

Den utslagning som många gånger följer tar man inget ansvar för. Det är bara sådant som händer. "Vi gjorde ju vad vi kunde".

Kommentarer

Anonym sa…
Var har då människornas eget ansvar tagit vägen? Även jag har blivit för ett antal år sedan erbjuden både sjukskrivning och förtidspension pga. sorgen efter makes bortgång, men jag vägrade och meddelade beslutsfattarna tydligt och klart om att jag inte ser mig själv som sjukling och vill arbeta. Nu har jag fått diagnosen Aspergers syndrom (ett slags benämning på de obekväma individer som inte vill underkasta sig gällande normer)och bytt jobb till ett mer passande (utomhus arbete) - jag mor bra. Om jag skulle sitta hemma dagarna i ända, skulle det innebära slutet för mig. Kanske är det så att en del är mer vana att kämpa än andra?
Maj Grandmo sa…
Visst, du är en överlevare! Jag är också en "obekväm" människa och har haft många svåra stunder i arbetslivet.
Fast nu har ju myndigheterna öppnat luftslussen även för riktigt sjuka människor.
Och vi vet ju vad de behöver pengarna till!
Anonym sa…
Kommentar till anonym, hur skulle det vara om du korrekturläste det du skickar som kommentar. Vad i hela friden betyder "Jag mor bra", skärpning vad det gäller vårt vackra svenska modersmål.

Hälsningar Sandra
Anonym sa…
Sandra, är det elakhet som driver dig eller försöker du vara rolig?

Titta på din egen kommentar och lär dig att om man börjar en mening med frågeordet "Vad", ska man avsluta samma mening med frågetecken.
Fy på dig, att behandla vårt vackra, svenska modersmål så!
Dessutom utelämnade du också ett komma.

Lisa/
Anonym sa…
Svar till #Sandra:
Hos en euro-invandrare som lärt mig svenska alldeles själv är dessa små stavfel ett mindre problem. Hoppas att du är bättre bevandrad inom ditt vackra modersmål och att du har lyckats att skaffa dig ett jobb. Lyckas jag göra det utan subventioner och/eller stödjande nätverk i ett främmande land, måste även svenskarna lyckas fixa arbete istället för att ägna sig åt andras futtiga stavmissar. :)
Mvh.
Anonym
Maj Grandmo sa…
Lite stavfel här och där tycker jag vi måste acceptera. Det är ju en viss skillnad mot de som inte kan ett ord svenska efter 20 år i landet.
Anonym sa…
Svar till Maj G:
Så länge har jag inte varit här! Dessvärre har jag både bättre och sämre svensk-dagar, vilket förmodligen beror på aspie'n... :)
Tycker dock fortfarande att det är i flesta fall individens skyldighet att kämpa för sin överlevnad - inte ens gudarna hjälper dom som inte hjälper sig själva.

Populära inlägg i den här bloggen

Vad är människosyn?

SD inbjudna till värmen?

En våldtäkt av många