Den tomma identiteten

Avskristnandet och bristen på sund nationalism har varit förödande för ett land som Sverige. I avsaknad av krig så har det sammanhållande kittet mellan svenskarna upplösts i sina grundvalar.
Inte för att krig är något positivt, men all kamp för det egna överlevandet är en sann källa till gemenskap.

Svenskarna är fysiskt sett bland de friskaste i världen. Men det psykiska ohälsotalet är skyhögt. Det är ett pris vi får betala för 75 år av socialistisk indoktrinerng att tro, vare sig det är kristen eller nationalistisk, är ett opium för folket och står i vägen för rättfärdighetens och jämlikhetens ideologi.
Egentligen har man så till den grad trumfat i detta i svenskarna att vi har slutat tro på oss själva för att istället tillbe ett system.

Som ett resultat av detta har vi fått en andlig fattigdom och en själens ensamhet. Tomheten försöker vi fylla med "fredagsmys", villor, fritidshus och flashiga bilar. Vi lever i en egendomlig mix av socialistisk förträfflighet, kollektivistisk nationalism men en sur och billig egenkärlek och omhuldande av de egna gränserna.

"Ingen ska röka på balkongen under min". "Ingen annan än jag får köra min bil". "Familjen först".
Och de där som ligger raklånga på trottoarerna mitt i fredagsträngseln får kommunen ta hand om. "Sådant ska inte jag bekymra mig om.".

Att vara utan det sammanhållande kittet är att vara fattig och utan förankring i tillvaron. Det är ok att älska det svenska välfärdssystemet, men att älska den svenska kulturen är förkastligt. Men däremot andra kulturer förväntas vi breda ut våra armar inför.

Att låta andra människor utöva sin religion och alla dess värderingar som skapar gemenskap bejakar vi och uppmuntrar.
Men vårt eget kristna kulturarv spottar vi på. Att säga på en fest att man är kristen är att släppa en riktig brakskit. Det fullständigt haglar fördömanden och svordomar.

Denna egendomliga splittring ger upphov till en förvirrad identitet. Ja, helt enkelt en kluven, irrationell och konstgjord identitet.
Vi är varken eller.

När sedan en så stark religiös kultur som islam gör entré nästan rakt in i vårt vardagsrum breder den stora dumheten också ut sig.

Är man själv innehållslös, tom, förvirrad och har blivit indoktrinerad i den materialistiska kulturmarxistiska läran, har vi ingen beredskap att se skillnad på det "onda och det goda". Särskilt som vi har blivit matade med att det är det egna som är "det onda" och det främmande som är "det goda".

För övrigt har också, tillsammans med det förstörda sammanhållande kittet, en förljugenhet smygit sig in: Hyckleriet.

Eftersom enbart vårt system är värt en smula nationell självkänsla, så är det också systemet som alltid står för att göra "gott".

Så istället för äkta empati och individuell omtänksamhet, låter vi systemet vara "goda" åt oss. För systemet är ofelbart eftersom det är den enda nationella och religiösa tillhörighet vi har förmåga att bekänna oss till.

Vi lever därför i "godhetens" tyranni. Inte för att vi som individer känner så utan för att systemet helt enkelt förväntar sig detta.

Den egna egoismen är ändå allenarådande. Som världens mest sekulariserade land är vi också de mest egoistiska. Systemet ger ingen sammanhållning eller förening som en religion och en nationell identitet gör. Det gör oss bara lydiga, fogliga. Som betande får i en allt mindre hage. Får som är så intalade att systemet tar hand om oss att vi inte ser faran förrän det är för sent.
Och då finns ingen folklig samling att mobilisera.

Visst kan man bekämpa tomheten och utsattheten med ett konstgjort system som fyller det åt oss. Den allenarådande visheten. Och godheten.
Men ingen godhet är genuin om inte själen finns med. I själva verket är denna godhet försvaret för tomheten i våra liv.

Hundlokan säger sig vara ateist. Och nationalist är han ju definitivt inte. Däremot har han satt den oändliga godheten i system som ett sätt att rättfärdiga oss.
Och vi som inte hänger på utan väljer att lita mer på oss själva, är inga mindre än anti-krists arvtagare.
De otrogna hundarna.