Sverige och skulden
Det sägs att svenskarna förlorade oskulden den natten den 28 februari 1986 när Olof Palme sköts ner på öppen gata.
Var vi då så oskyldiga fram till dess?
Det ligger i den svenska folksjälen att betrakta sig själv som den rättskaffens staten som alltid gör det bästa för alla. Och det rätta för alla, d v s för oss själva.
Vi är samvetets röst i en skyldig värld. Vi är riddaren i skinande rustning som drar sin lans utan att använda den, bara för att tillrättavisa andra och peka ut den rätta vägen.
Den bilden har funnits i svenskarnas medvetande i säkert hundra år. Ja, ungefär lika länge som socialdemokratin har funnits.
Socialdemokratin, vår frälsare. Närmare Gud till dig. Det evigt goda som sprider sitt ljus över våra (inte så) blonda huvuden.
Oskulden är egentligen den som aldrig gör någon skillnad. Den som går genom livet med skygglappar. Att vi förlorade oskulden vid Palmes död säger oss egentligen att det var vi som blev av med våra skygglappar.
Den oskyldiga kan inte klandras för någonting därför att den oskyldiga saknar förmåga till ondska. Vår världsbild av oss själva är i det närmaste grandios.
I själva verket har den svenska oskulden s a s spelat under täcket under dessa hundra år. Innan dess var vi som vilken skyldig buse som helst, låg i krig för jämnan och lade under oss land efter land i blodiga slag.
Men något hände när den stora Oskulden gjorde entré. Då flyttade oskulden in hos fienden som sambos istället, men hela tiden skriven på en annan adress.
Vi gjorde det med Kapitalet, som vi samtidigt framförde att vi höll i hårda tyglar. Vi gjorde det med Hitler under WW2 när vår ståndpunkt naturligtvis var att "rädda sig den som kan". I och för sig förståeligt, men vi har aldrig spelat med öppna kort. Hur vi hjälpte tyskarna att bygga upp sin krigsindustri så att kriget förlängdes med flera blodbesudlade år, hur vi slängde ut norrmännen ur landet, hur vi hjälpte tyska förband i Norge för att assistera soldaterna där.
Och under kalla kriget höll vi "den tredje ståndpunkten" att vara staten med den blandade formen av politiskt system, lika delar kapitalism som socialism. Naturligtvis var det med adress till stormakterna att ingen av dem kunde räkna med vårt stöd.
Det fick de inte heller. Det fick vi.
Under hela det kalla kriget var Sveriges kontakter med USA i ständig rörelse. Vi gjorde överenskommelser, vi förhandlade, vi samlade in information. Och som betalning fick vi USA:s beskydd utifall Sovjet skulle komma på den i och för sig ganska osannolika tanken på att attackera oss.
IB var den organisation som samlade in information om extremiströrelser i vårt eget land i huvudsak, men hur utbrett IB:s register var blev aldrig riktigt utrett.
Och åtminstone Jan Guillio "spelade" KGB-agent i fem år. DDR var likaså en politlig partner som försåg t ex Vänsterpartiet med pengar och som hade förbindelser med svenska politiker i övrigt på ett sätt som aldrig riktigt har utretts.
När Stasis arkiv öppnades efter Järnridåns fall 1989, hemligstämplades innehållet som innehöll information om det svenska samröret med dessa. Nu har Birgitta Almgren fått tillstånd att öppna dokumenten som bl a avslöjar vilka politiker och framför allt journalister som hade samröre med Stasi under det kalla kriget.
Men om hon publicerar dessa namn har hon nu hotats med fängelse...
I dagens Sverige fortsätter politikerna "den tredje ståndpunktens" förljugna och maskätna retorik som kulisser som skydd för domumentären som spelas upp där bakom.
Fast nu ligger det i vårt intresse att gulla med ytterligare en dödens förlängda arm: Islam.
Den massiva invandringen av muslimer under de senaste 25 åren tjänar tre syften: 1. Att demonstrera den oändliga "godhet" som vårt land bekänner oss till. 2. Att genmäla vår skuld inför en värld som sedan länge har genomskådat vårt dubbelspel 3. Att "sova med fienden". Det gamla beprövade knepet. Hyser man in fienden i sitt pent-house på 9:e våningen så minskar risken för att de skulle hysa minsta lilla agg mot oss.
Nej, hellre lite råbarkad krigsromantik än oskuldens prostitution.
Var vi då så oskyldiga fram till dess?
Det ligger i den svenska folksjälen att betrakta sig själv som den rättskaffens staten som alltid gör det bästa för alla. Och det rätta för alla, d v s för oss själva.
Vi är samvetets röst i en skyldig värld. Vi är riddaren i skinande rustning som drar sin lans utan att använda den, bara för att tillrättavisa andra och peka ut den rätta vägen.
Den bilden har funnits i svenskarnas medvetande i säkert hundra år. Ja, ungefär lika länge som socialdemokratin har funnits.
Socialdemokratin, vår frälsare. Närmare Gud till dig. Det evigt goda som sprider sitt ljus över våra (inte så) blonda huvuden.
Oskulden är egentligen den som aldrig gör någon skillnad. Den som går genom livet med skygglappar. Att vi förlorade oskulden vid Palmes död säger oss egentligen att det var vi som blev av med våra skygglappar.
Den oskyldiga kan inte klandras för någonting därför att den oskyldiga saknar förmåga till ondska. Vår världsbild av oss själva är i det närmaste grandios.
I själva verket har den svenska oskulden s a s spelat under täcket under dessa hundra år. Innan dess var vi som vilken skyldig buse som helst, låg i krig för jämnan och lade under oss land efter land i blodiga slag.
Men något hände när den stora Oskulden gjorde entré. Då flyttade oskulden in hos fienden som sambos istället, men hela tiden skriven på en annan adress.
Vi gjorde det med Kapitalet, som vi samtidigt framförde att vi höll i hårda tyglar. Vi gjorde det med Hitler under WW2 när vår ståndpunkt naturligtvis var att "rädda sig den som kan". I och för sig förståeligt, men vi har aldrig spelat med öppna kort. Hur vi hjälpte tyskarna att bygga upp sin krigsindustri så att kriget förlängdes med flera blodbesudlade år, hur vi slängde ut norrmännen ur landet, hur vi hjälpte tyska förband i Norge för att assistera soldaterna där.
Och under kalla kriget höll vi "den tredje ståndpunkten" att vara staten med den blandade formen av politiskt system, lika delar kapitalism som socialism. Naturligtvis var det med adress till stormakterna att ingen av dem kunde räkna med vårt stöd.
Det fick de inte heller. Det fick vi.
Under hela det kalla kriget var Sveriges kontakter med USA i ständig rörelse. Vi gjorde överenskommelser, vi förhandlade, vi samlade in information. Och som betalning fick vi USA:s beskydd utifall Sovjet skulle komma på den i och för sig ganska osannolika tanken på att attackera oss.
IB var den organisation som samlade in information om extremiströrelser i vårt eget land i huvudsak, men hur utbrett IB:s register var blev aldrig riktigt utrett.
Och åtminstone Jan Guillio "spelade" KGB-agent i fem år. DDR var likaså en politlig partner som försåg t ex Vänsterpartiet med pengar och som hade förbindelser med svenska politiker i övrigt på ett sätt som aldrig riktigt har utretts.
När Stasis arkiv öppnades efter Järnridåns fall 1989, hemligstämplades innehållet som innehöll information om det svenska samröret med dessa. Nu har Birgitta Almgren fått tillstånd att öppna dokumenten som bl a avslöjar vilka politiker och framför allt journalister som hade samröre med Stasi under det kalla kriget.
Men om hon publicerar dessa namn har hon nu hotats med fängelse...
I dagens Sverige fortsätter politikerna "den tredje ståndpunktens" förljugna och maskätna retorik som kulisser som skydd för domumentären som spelas upp där bakom.
Fast nu ligger det i vårt intresse att gulla med ytterligare en dödens förlängda arm: Islam.
Den massiva invandringen av muslimer under de senaste 25 åren tjänar tre syften: 1. Att demonstrera den oändliga "godhet" som vårt land bekänner oss till. 2. Att genmäla vår skuld inför en värld som sedan länge har genomskådat vårt dubbelspel 3. Att "sova med fienden". Det gamla beprövade knepet. Hyser man in fienden i sitt pent-house på 9:e våningen så minskar risken för att de skulle hysa minsta lilla agg mot oss.
Nej, hellre lite råbarkad krigsromantik än oskuldens prostitution.
Kommentarer