Pengar är inte allt

Bloggaren skrev igår om den offentliga sektorn och dess kostnader. Den svenska staten är som bekant svinrik. Vilket kan vara svårt att förstå då man både läser, hör och ser hur det ser ut i praktiken.
Kommunerna är ju avlönade av staten genom statsbidrag plus egna kommunalskatter. Denna omständiga process ger upphov till en minst sagt omfattande byråkrati.

Den vardag de flesta av oss lever med är den kommunala servicen och landstingsvård. Och det är här det går knackigt. Oerhörda skillnader finns mellan kommunerna för hur mycket man satsar respektive spar in på. Men ett är säkert: Det blir både dyrare och sämre vartefter tiden går.

Här ges ett exempel från ett äldreboende i Hässleholm där numera de gamla får sitt kaffe ransonerat. Enbart tre koppar kaffe per dag. Det blir för dyrt med att släcka "kaffetunnornas" törst.
Mat skickas med lastbil från ett centralkök eftersom man inte har ett eget kök.

Att servicen inom framför allt äldreboenden blir allt sämre har att göra med att äldrevårdare och hemtjänst är genomgångsjobb. Man arbetar ett år efter gymnasiet och går sedan vidare. Men ytterligare en faktor är att personal nu oftare hyrs in från bemanningsföretag, vilket skulle bli billigare. Men pengarna äts upp av att dessa nya måste introduceras, ges en inskolningsperiod, de gör allt långsammare än någon som är gammal och van.
Plus att de gamla hela tiden möts av nya ansikten, det fungerar trögt, blir tråkigt, irritation och vantrivsel blir följden.

Och till skillnad mot våra kära flyktingar och för att inte tala om de ensamkommande, måste de gamla betala för sitt undermåliga boende. Kommunen har omöjligen råd att bära hela kostnaden.

Att bo på ett äldreboende kostar olika mycket beroende på var du bor. Det beräknas utifrån din inkomst (för det mesta pensionen). Men mellan 3-3800 kr i månaden får den gamle räkna med.
Trots att äldreboende oftast är bemannat dygnet runt är det inte alls säkert att den gamle får tillsyn på ett tillfredsställande sätt.

Ett alternativt sätt att säkerställa en bättre ädrevård är att låta den bli privat. En lägenhet på ett privat äldrehem borde kosta som en bostadsrätt, men med något dyrare hyra för service och mat. Personalen måste vara fast anställd eller projektanställd.

För de gamla som inte har något gammalt hus eller lägenhet att sälja, måste det finnas ett landstingsalternativ också. Men till en lägre kostnad än idag. Landstingen får på ett annat sätt än idag vara statligt knutna.

Kommuner ska inte ägna sig åt vårdverksamhet överhuvud taget.

Det är skamligt hur de gamla behandlas idag. Det är den generation som har byggt upp Sverige, betalat skatt i hela sitt liv, som nu får se det rasa rakt framför ögonen och bli förnedrade, nonchalerade och bortglömda.

Under tiden, kanske bara några hundratal meter ifrån det kafferansonerande äldreboendet, vräker sig ensamkommande skäggbarn i mjuka soffor gratis med mat lagad på plats, med gode män, advoktater, samordnare och övrig förstående specialpersonal. Varje "barn" kostar 1.900 kr/dygn och betalas av staten.
Men ständiga konflikter och klagomål pågår på de ensamkommandes boenden. Det är "äcklig" mat. Duschen är för kall, rummen för små och TV:n för liten.

Man tar sig lätt över pannan. Kommer inte dessa "barn" från fattiga förhålladen? Från krigshärjade städer, från sunkiga lerhus och mat från soptunnor?

Det vi kallar för välfärd för allas bästa är inte värt namnet under de här förhållanden som just nu pågår. Hellre betala för att få det man vill. Att vara vårdad av välfärdssamhället i kommunens regi är att förvandlas till levande spottkopp.
Ja, om man inte är en yngling i sina bästa år förstås som säger sig komma från det mest lämliga landet för ögonblicket.