När empatin blir symbolisk
Ledarna för de största EU-länderna har talat: Mångkulturen är ett misslyckande. Man kommer att agera utifrån detta och verka för en assimilation istället för det luddiga begreppet integration.
Danmark har redan kommit till sans och tagit i med hårda nypor för att stävja mångkulturens alltmer destruktiva och våldsbejakande härjningar.
För detta får de schavottera i mångkulturella paradiset Sverige för att de är ett "skräckvälde". Till skillnad mot oss då, "där kristna och muslimer lever sida vid sida".
I Hundlokans Täby begås minst antal brott i Stockholm. Det skulle väl inte vara en alltför utmanande gissning att denna kommun samtidigt är den minst berikade. Men osvuret är bäst. Hundlokan lever väl bredvid en somalisk 10-barnsfamilj och delar på allt, från barnpassning till städning av villan och rastande av hunden.
Enligt Pew Forum on Religion and Public Life kommer Sverige att befolkas av 1 miljon muslimer 2030. Se här, affes pålitliga blogg.
Men det grundar sig på uppgiften att det idag finns en population av 451 000 muslimer i Sverige. Hur kan man vara så säkra på den siffran? Enligt svenska media har den muslimska befolkningen legat stilla på 400.000 i säkert 6-7 år. Alla som någorlunda följer med i den årliga redovisningen av invandringen till Sverige måste fatta misstankar om att hundar ligger begravda både här och där.
Samtidigt kniper svensken alltmer igen käften och knyter båda händerna i rockfickorna. Men missnöjet och den minskade tryggheten börjar flocka sig allt närmre våra dubbellåsta portar. Vi litar inte på varandra längre.
De äldre som naivt släpper in människor som sedan rånar och misshandlar dem in på bara skinnet, blir bara en sorgerlig siffra i statistiken. Ingen vågar ta bladet från munnen och meddela vilka dessa bestialiska människor är. Ingen uttrycker empati med de gamla och uttrycker fördömanden mot dessa monster.
Var befinner sig Hundlokan då? Var är hans vackra tal om "sida vid sida"?
Karl-Olov Arnstberg, kontroversiell forskare och etnolog, har gjort sig känd för att utmana makteliten innifrån deras egna vallgravar.
För drygt 10 år sedan utförde han en undersökning om hur förtrycket mot romer såg ut. Men också hur verkligheten såg ut. Det inte alltför häpnadsväckande resultatet visade att zigenare är mycket mer brottsbenägna än svenskar. Det är också de som ofta rånar gamla och handikappade i deras hem, vid bankomater eller utanför banker.
Men förtryckta grupper går inte att fördöma. Istället blir vi påtvingade en kollektiv symbolempati med förövarna istället för empati med offren.
Men ingen är så empatisk att man vill leva "sida vid sida" med de omhuldade och utsatta. Tvärtom, allt fler flyttar från områden som fylls med utanförskapets eget bidragsproletariat. Vi sitter därefter i våra helsvenska hem och skrockar förnöjsamt att vi gärna betalar mer skatt så utanförskapets offer kan få det bättre.
Det är varken solidaritet eller empati. Det är egoism. Målet är alltid att maximera vinsten och minimera förlusten för den inre kretsen.
Den inre kretsen, familjen, är dock också utsatt för evig pajkastning av kulturmarxisterna. Den är ett hot mot det mångkulturella kollektivet och är därmed inte så lätt att kontrollera och styra.
Om människor är ensamma med sig själva är det så mycket lättare.
Så barn växer upp på institutioner medan föräldrarna arbetar på institutionerna.
Det mångkulturella kollektivistiska projektet har därför två syften; att utöva makt över människornas resurser såväl ekonomiskt som emotionellt. Att skapa skuldkänslor för att vi inte tillräckligt engagerar sig i detta projekt och att vi lever för "individualistiskt". Och att man då fogar sig som en fårskock i en fålla.
Allt medan makteliten solar sig i värmen från sin egen godhet.
Att man har ett så empatiskt, engagerat och solidariskt folk runt omkring sig gör ju inte det hela sämre.
Narcissisisk personlighetsstörning brukar det kallas.
Arnsberg uttalade sig i dessa frågor redan 2005 i svd här.
Det bästa är just att han ser att förtrycket har mer än en sida. Och det är lika illa vilket håll det än kommer ifrån.
Danmark har redan kommit till sans och tagit i med hårda nypor för att stävja mångkulturens alltmer destruktiva och våldsbejakande härjningar.
För detta får de schavottera i mångkulturella paradiset Sverige för att de är ett "skräckvälde". Till skillnad mot oss då, "där kristna och muslimer lever sida vid sida".
I Hundlokans Täby begås minst antal brott i Stockholm. Det skulle väl inte vara en alltför utmanande gissning att denna kommun samtidigt är den minst berikade. Men osvuret är bäst. Hundlokan lever väl bredvid en somalisk 10-barnsfamilj och delar på allt, från barnpassning till städning av villan och rastande av hunden.
Enligt Pew Forum on Religion and Public Life kommer Sverige att befolkas av 1 miljon muslimer 2030. Se här, affes pålitliga blogg.
Men det grundar sig på uppgiften att det idag finns en population av 451 000 muslimer i Sverige. Hur kan man vara så säkra på den siffran? Enligt svenska media har den muslimska befolkningen legat stilla på 400.000 i säkert 6-7 år. Alla som någorlunda följer med i den årliga redovisningen av invandringen till Sverige måste fatta misstankar om att hundar ligger begravda både här och där.
Samtidigt kniper svensken alltmer igen käften och knyter båda händerna i rockfickorna. Men missnöjet och den minskade tryggheten börjar flocka sig allt närmre våra dubbellåsta portar. Vi litar inte på varandra längre.
De äldre som naivt släpper in människor som sedan rånar och misshandlar dem in på bara skinnet, blir bara en sorgerlig siffra i statistiken. Ingen vågar ta bladet från munnen och meddela vilka dessa bestialiska människor är. Ingen uttrycker empati med de gamla och uttrycker fördömanden mot dessa monster.
Var befinner sig Hundlokan då? Var är hans vackra tal om "sida vid sida"?
Karl-Olov Arnstberg, kontroversiell forskare och etnolog, har gjort sig känd för att utmana makteliten innifrån deras egna vallgravar.
För drygt 10 år sedan utförde han en undersökning om hur förtrycket mot romer såg ut. Men också hur verkligheten såg ut. Det inte alltför häpnadsväckande resultatet visade att zigenare är mycket mer brottsbenägna än svenskar. Det är också de som ofta rånar gamla och handikappade i deras hem, vid bankomater eller utanför banker.
Men förtryckta grupper går inte att fördöma. Istället blir vi påtvingade en kollektiv symbolempati med förövarna istället för empati med offren.
Men ingen är så empatisk att man vill leva "sida vid sida" med de omhuldade och utsatta. Tvärtom, allt fler flyttar från områden som fylls med utanförskapets eget bidragsproletariat. Vi sitter därefter i våra helsvenska hem och skrockar förnöjsamt att vi gärna betalar mer skatt så utanförskapets offer kan få det bättre.
Det är varken solidaritet eller empati. Det är egoism. Målet är alltid att maximera vinsten och minimera förlusten för den inre kretsen.
Den inre kretsen, familjen, är dock också utsatt för evig pajkastning av kulturmarxisterna. Den är ett hot mot det mångkulturella kollektivet och är därmed inte så lätt att kontrollera och styra.
Om människor är ensamma med sig själva är det så mycket lättare.
Så barn växer upp på institutioner medan föräldrarna arbetar på institutionerna.
Det mångkulturella kollektivistiska projektet har därför två syften; att utöva makt över människornas resurser såväl ekonomiskt som emotionellt. Att skapa skuldkänslor för att vi inte tillräckligt engagerar sig i detta projekt och att vi lever för "individualistiskt". Och att man då fogar sig som en fårskock i en fålla.
Allt medan makteliten solar sig i värmen från sin egen godhet.
Att man har ett så empatiskt, engagerat och solidariskt folk runt omkring sig gör ju inte det hela sämre.
Narcissisisk personlighetsstörning brukar det kallas.
Arnsberg uttalade sig i dessa frågor redan 2005 i svd här.
Det bästa är just att han ser att förtrycket har mer än en sida. Och det är lika illa vilket håll det än kommer ifrån.
Kommentarer