Vård på olika villkor

Det finns vård och vård. Som helhet är vården i Sverige väldigt bra. D v s när man väl får nöjet att avnjuta den.
Bloggaren har själv blivit räddad till livet tre (!) ggr genom snabba operationer i kritiska lägen.

Så bloggaren ska inte klaga. Egentligen.

Men vårdens tillgänglighet har gradvis försämrats. Vårdköerna växer med ungefär 10% varje år, en ofantlig siffra (källa: Arne Sandemo, moderaternas landstingsråd).
Förklaringen är naturligtvis en befolkning som blir allt äldre och att dessa blir fler och fler.
Men det är långt ifrån den enda förklaringen.
Faktiskt är det så många faktorer inblandade så det är svårt att lista upp dem.

En stor del av vården ägnas barn. Dessa har som bekant fri sjukvård upp till 20 års ålder. Och det utnyttjas maximalt av räddhågsna föräldrar som ägnar sig åt att plantera in ångest i ungarna redan i koltåldern.
Om det inte är segdraget snor så är det brunröda prickar. Är det inte eksem så är det sängvätning. (Källa: Sjuksköterska, Årsta vårdcentral)
Allt duger för att släpa ungarna till "farbror doktorn" (usch, genusbeståmt). Sålunda tar barn så stor andel av vården att man knappast kan bedöma det som rimligt.

Andra stora grupper vårdsökare är de med diffusa diagnoser. De tar dubbelt så lång tid på sig mot andra patienter för att beskriva sin sveda, sitt brännande och sin oförklariga värk (BSV). För att inte tala om alla elallergiker och luktallergiker.
Uppriktigt sagt; denna grupp har i första hand en histrionisk (förr: hysterisk) personlighetsstörning och borde behandlas för det.

Antalet psykiatriska patienter ökar med rasande fart inom den somatiska vården. Det beror naturligtvis på de absurda nedskärningarna i psykvården som nu knappt har någon beredskap alls, medan allt fler faktiskt mår dåligt.

Invandrare är nog den mest ökande andelen av vårdsökande. Denna grupp måste ägnas extra hänsyn (vad annars) och därmed mer tid. Närmare bestämt dubbelt så lång som svenska patienter (källa: sjuksköterska i invandrartätt område), oftast med tolk.

Bloggaren bodde en kort tid i ett sådant område och var vid ett tillfälle tvungen att gå till vårdcentralen.
Synen som mötte mig var otrolig. "Påskkärringar", jeansklädda arabmän och romer tävlade om att knuffa sig fram till kassan. Man var tvungen att ha dörren till själva mottagningen med läkarna låst. Annars så sprang man bara rakt in.
Man överföll fullständigt sköterskor som kom ut från denna mottagning. Kösystemet fungerade inte alls. Alla sprang oavbrutet i klungor mot alla öppna utrymmen.

Invandrare är i mycket högre grad än svenskar sjukskrivna och sjukpensionerade. Därför måste man ha intyg titt och tätt, så vården belastas enormt av denna kategori.

Dessutom är många områden i vården diskutabla. Ska skattefinansierad vård syssla med bröstoperationer? Könsbyten? Omskärelse av pojkar? Mödomshinnerestruktioner? Konstgkord befruktning? Tatueringsborttagning? Ansiktsplastik? Och mycket mer.

Prioteringarna måste ses utifrån överlevnadsbehov och ingeting annat. Vården ska helt enkelt syssla med somatiskt sjuka
Båda vårdsektorerna skulle tjänsa på en sådan uppdelning. För att inte tala om patienterna.

Dessutom måste vården utrustas med en "rimlighetsanalytiker". Dvs någon som kan bedöma utifrån olika patientgrupper, vilka som kan ingå och vilka som måste gå med sina problem någon annanstans.

En utbyggnad av självständiga enheter är nödvändig för att avlasta den allmänna vårdsektorn. Sedan får man skrika sig hes om gräddfiler och ojämlikhet. Varför ska man låta detta politiska tvångssyndrom avgöra hur en vård kan bli bra för de flesta?

En röst på moderaterna i landstinget känns inte helt fel...


Kommentarer

Anonym sa…
Väl skrivet. Sjukvård är ett bra exempel på ngt som absolut måste befrias och som baseras helt på individuella behov och önskemål. En privatiserad sjukvård där friheten ska råda är därmed ett måste.
Personligen skulle jag vilja välja vårdgivare som förutom könsbyten och brötsförstoringa även inte belastar försäkringstagarna med kostander för aborter heller.
ulle

Populära inlägg i den här bloggen

A-barn, B-barn och C-barn

Språket som klassmarkör

IS, OS, Co2 och JÖK