Självständighet efterlyses!

Min katter Gusse och Selma bodde i Eriksberg under tiden jag var i USA hos ett gift par. De hade själva katt så jag trodde det skulle gå bra.

Men så kom den här värmeböljan i juli och de kände sig tvungna att ha öppet för att få in lite luft. Då passade Gusse på att smita.

Jag älskar mina katter och blev helt förstörd när jag kom för att hämta dem och det visade sig att Gusse hade varit bort en hel vecka.

En intensiv jakt tog sin början. Gick och skrek i skogen och på gator och torg, natt som dag. Men ingen Gusse.

Täckte hela området med lappar och foto, en hel del tips kom in, men det var alltid fel katt.

Så bloggaren annonserade i tidningen och på katthemssidan gång på gång. Hoppet ger sig ju som bekant inte av förrän man får ett definitivt besked av någon sort. Så jag fortsatte hoppas. I min nya lägenhet satte jag fram hans matskålar, fast tomma.

Så i lördags, kl 22 ringer telefonen. En dam meddelar att hon sett enkatt som måste vara min.
så bloggaren gav sig av mitt in i skogen i mörkret utrustad med ficklampa och kattbur.
Ropade mig hes rakt in i mörkret i en kvart. Slutligen kom ett litet jamande och från mörkret rakt in i ficklampans sken kom han lubbandes. Gusse! Efter 1 ½ månad ute i skogen var han åter i min famn.

Så glädjen har stått högt i tak här hemma sedan dess. Den förlorade sonen har hittat hem.

Så det satte igång lite tankar om oss människor och våra nio liv.
Katten är känd för att vara självständig och oberoende. Det är både sant och inte. Den har en enorm livsvilja och överlevnadskapacitet och kan som sagt överleva under knappa betingelser. Men den behöver också vår kärlek och lugn och ro där den kan ligga och filosofera på sängen eller på bästa mattan. Den hatar förändringar utan måste ha fasta rutiner vilket kan vara förvånande för alla icke-kattkännare.

En del människor är lite som katter. De är driftiga och vederhäftiga, beslutsamma och låter sig inte nedslås av motgångar. Man ser alltid till att klara sig helskinnad ur alla tänkbara knipor.

Andra är mer försiktiga. Tar inga stora risker, men är egentligen inte rädda för att möta oväntade händelser och övergångar i livet. Litar på sig själva och sin egen förmåga, men har inte svårt att be om hjälp utifrån om det krisar.

Den tredje kategorin är den grupp som det socialdemokratiska samhället har sett till växer från år till år. Gruppen som lärs in i hjälplöshet. Det heter faktiskt "inlärd hjälplöshet" inom psykologin.
Det är inget naturligt tillstånd för människan utan det präntas in utifrån. Eller, när människor hamnar i dubbelbindningssituationer (- hur jag än gör så blir det fel -).

Men det riktigt sjuka med det svenska samhället är att det uppmuntrar och stödjer den här typen av beteenden.
Om inte skolan passar alla; jaha, så sänker vi kraven till en nivå där ingen får några kunskaper och sålunda inte klarar sig senare i livet.
Om människor förstör sina lägenheter och inte betalar hyran och lever rövare och därefter blir vräkta. Jaha, då fixar vi snabbt som ögat fram en lägenhet som andra har stått i åratal för att få.
Om vi säger att vi inte kan jobba för att vi är så utmattade att vi inte kan gå ur sängen på morgnarna. Jaha, då sjukpensioneras du permanent och får färdtjänst och hela baletten av förmåner; handikappersättning, billigare resor och teater-, biobiljetter, bostadsbidrag och facklig pensionsersättning.

Bloggaren tycker att det är dags att inplantera lite mer katt i det svenska folket. Visserligen behöver vi alla kärlek, men att daddas bortom allt sunt förnuft skapar bara viljelösa trasdockor som inte ens orkar blinka med ögonen.

Det är dags att öppna ögonen och bli varse att det är mer välstånd vi måste arbeta ihop, inte mer välfärd och färdiga lösningar.

Precis som när man har brutit benet måste man slänga kryckorna när benet har läkt. Inte lära sig av välmenande välfärdsexpertis att du måste ha krtckor för att hålla balansen ifall du skulle snava.

Mjau på er alla och trevlig helg!