Socialmoderaterna
Käbblet pågår nu för fullt i alla medier. Det är tragikomiskt att åhöra hur partierna bjuder över varandra i kampen om väljarnas gunst.
De rödgröna kom nu med sitt valmanifest. Bara offentliga satsningar som ska finansieras med höjda skatter. Återställning och bakåtsträvanden i ett evigt kretslopp. Tror man verkligen att folk är så dumma att man inte förstår att höjda bidrag och högre pensioner leder till att skatterna höjs så att slutresultatet blir i bästa fall plus minus noll i plånböckerna.
Vi som jobbar kommer att gå back, liksom vi som måste köra bil till jobbet. Vi som är ensamstående kommer att pröjsa för fler och högre bidrag till barnfamiljerna som redan badar i dessa.
I Stockholm är läget lite speciellt. Här finns de flesta borgerliga väljarna i landet. Samtidigt har båda blocken givit beskedet att man tänker samregera om SD kommer in i stadsfullmäktige. De sju systrarna är åtminstone ärliga i Stockholm när man gör realitet av det som vi alla redan vet: Det finns egentligen ingen större skillnad i höger- och vänsterblocken.
Moderaterna och socialdemokraterna är intill förväxling lika. Därför är denna utveckling inte överraskande.
Men sossarna som länge lutade sig mot kommunisterna (vpk = vänsterpartiet kommunisterna fram till 1990) anser att SD är så vedervärdigt hemska att man är beredd att hoppa i säng med gamla fienderna moderaterna.
Det säger rätt mycket om det politiska klimatet i Sverige. Att vara kommunist och omfamna diktaturer anses som rumsrent, medan att som demokratiskt parti ha en avvikande uppfattning om hur många invandrare vi egentligen orkar med per år, inte är det.
På detta vis medverkar Stockholmspartierna till att göra SD till det enda oppositionspartiet. En intressant utveckling onekligen.
På riksnivå var det å andra sidan intressant att höra Jan Björklund deklarera i TV4 härom morgonen, att han aldrig sätter sig i samma regering som Mona Sahlin. Fp framstår mer och mer som det enda borgerliga partiet i alliansen. Jan Björklund är den mest profilerade partiledaren med tydliga besked och starka argument.
Så om han får ett större inflytande i alliansen så är han säkerligen inte beredd att stänga ute SD till varje pris som helst.
Denna hysteri som media vill framställa partiernas kamp mot SD som, är kanske inte helt överensstämmande med verkligheten.
"Hoppande majoriteter" är ett gammalt begrepp som betyder att utan egen majoritet måste det regerande blocket lita till en eller flera partiers goda vilja att stödja det föreslagna.
SD kan mycket väl bli det parti som alliansen måste "hoppas" på. I sådana fall släpps SD in till köttgrytorna utan att göra speciellt mycket.
Om Fp inte vill samarbeta med socialisterna måste faktiskt SD-scenariet bli det enda möjliga.
Fast för stockholmsborna blir nog socialmoderaterna det man kan förvänta sig om man ska tro media. Bloggaren tror dock inte att detta är möjligt om alliansen vinner en jordskredsseger i just Stockholm.
De rödgröna kom nu med sitt valmanifest. Bara offentliga satsningar som ska finansieras med höjda skatter. Återställning och bakåtsträvanden i ett evigt kretslopp. Tror man verkligen att folk är så dumma att man inte förstår att höjda bidrag och högre pensioner leder till att skatterna höjs så att slutresultatet blir i bästa fall plus minus noll i plånböckerna.
Vi som jobbar kommer att gå back, liksom vi som måste köra bil till jobbet. Vi som är ensamstående kommer att pröjsa för fler och högre bidrag till barnfamiljerna som redan badar i dessa.
I Stockholm är läget lite speciellt. Här finns de flesta borgerliga väljarna i landet. Samtidigt har båda blocken givit beskedet att man tänker samregera om SD kommer in i stadsfullmäktige. De sju systrarna är åtminstone ärliga i Stockholm när man gör realitet av det som vi alla redan vet: Det finns egentligen ingen större skillnad i höger- och vänsterblocken.
Moderaterna och socialdemokraterna är intill förväxling lika. Därför är denna utveckling inte överraskande.
Men sossarna som länge lutade sig mot kommunisterna (vpk = vänsterpartiet kommunisterna fram till 1990) anser att SD är så vedervärdigt hemska att man är beredd att hoppa i säng med gamla fienderna moderaterna.
Det säger rätt mycket om det politiska klimatet i Sverige. Att vara kommunist och omfamna diktaturer anses som rumsrent, medan att som demokratiskt parti ha en avvikande uppfattning om hur många invandrare vi egentligen orkar med per år, inte är det.
På detta vis medverkar Stockholmspartierna till att göra SD till det enda oppositionspartiet. En intressant utveckling onekligen.
På riksnivå var det å andra sidan intressant att höra Jan Björklund deklarera i TV4 härom morgonen, att han aldrig sätter sig i samma regering som Mona Sahlin. Fp framstår mer och mer som det enda borgerliga partiet i alliansen. Jan Björklund är den mest profilerade partiledaren med tydliga besked och starka argument.
Så om han får ett större inflytande i alliansen så är han säkerligen inte beredd att stänga ute SD till varje pris som helst.
Denna hysteri som media vill framställa partiernas kamp mot SD som, är kanske inte helt överensstämmande med verkligheten.
"Hoppande majoriteter" är ett gammalt begrepp som betyder att utan egen majoritet måste det regerande blocket lita till en eller flera partiers goda vilja att stödja det föreslagna.
SD kan mycket väl bli det parti som alliansen måste "hoppas" på. I sådana fall släpps SD in till köttgrytorna utan att göra speciellt mycket.
Om Fp inte vill samarbeta med socialisterna måste faktiskt SD-scenariet bli det enda möjliga.
Fast för stockholmsborna blir nog socialmoderaterna det man kan förvänta sig om man ska tro media. Bloggaren tror dock inte att detta är möjligt om alliansen vinner en jordskredsseger i just Stockholm.
Kommentarer