Om att vara sig själv
När är vi egentligen det där "vara oss själva"? Är det när vår personlighet får breda ut sig och flöda i all sin härlighet, ärlighet, dumhet och egensinne?
Eller är det när vi är så där personliga och förtroliga och ser någon varandra i ögonen?
Allt vi visar utåt är aspekter av vår personlighet. Hela personen får (kan) aldrig någon få se. Den är vi inte medvetna om själva.
Som person är du och jag formad av en rad genetiska, miljömässiga, erfarenhetsbaserade, kulturella, medicinska, sociala, ja en oändlig mängd faktorer.
Men alla dras vi med dilemmat 'förnuft och känsla'.
Inget av dem kan tillåtas dominera över det andra, men ändå kräver vår miljö nästan uteslutande en större input av rationellt förnuft än av emotioner och intitution.
Det västerländska samhället är förnuftbaserat. Det är skapat av intelligenta, förnuftiga och kontrollerade människor som förväntas agera formellt och rationellt utan onödig känslomässig inblandning.
Det är därför vi upplever den finansiella marknaden kall och skoningslös, byråkrati stelbent och omständig. Och politiken som manipulerande och korrumperad av makthungriga, lillgamla icke-personer.
Var finns känslorna? Jo, på det personliga planet. Eller?
Människor idag är så präglade av försiktig rationalism, korrekthet och formaliteter att de totalt verkar ha glömt sig själva.
Det känslomässiga uttrycken bloggaren ser i sin vardag är mest frustration över att "det inte fungerar". Rationalister som förtrycks av rationalismen.
Frustrationen är priset vi får betala för att vi inte tillåter oss att använda mer känslor i vardagen. Varför ska det vara så svårt att även använda hjärtat när vi lägger terminens scheman eller beslutar om höstens busspriser?
Det sägs att om man inte får sova (och framför allt drömma) på 48 timmar, börjar man hallucinera.
Vad händer med oss människor när vi inte tillåts använda vårt känsloliv?
Jo, vi tar igen det med fredags- och lördagsfyllor när vi går igång och skrattar oss hesa åt dåliga skämt, sitter på efternatten och pratar om partnerns förlorade intresse för oss och så existensen naturligtvis.
Ångesten dagen efter är högst påtaglig i sitt skuld- och skambaserade känslokomplex.
När glömde vi det där med att vara med i känslolivet också även i nyktert tillstånd?
Bloggaren hörde P1-intervjun med Fredrik Reinfeldt på morgonen. En sådan uppradning av rationaliteter, förnuft och gammal skåpmat har jag sällan hört. Räddhågset började han sedan besvara folks frågor i Ring P1, med samma behärskade förnuftets röst som i intervjun. Jo, han talade om känslor vid ett tillfälle. Det var när en man undrade varför det inte räknades som hatbrott när invandrare medvetet väljer ut svenskar att råna, våldta eller misshandla. Då dundrade han igång om att "hatet kan inte förena och försona oss. Tolerans och förståelse måste råda".
Känslomässiga argument följer av någon anledning alltid invandringsdebatten. Kanske är det för förnuftet talar om för oss att abslolut inte yppa en stavelse om vad vi känner. Det är väl därför ämnet kallas för "känsligt".
Att vara oss själva är vi nog bara när vi är ensamma. När kraven om det rationella förnuftet har smugit bort i natten kan vi lyssna till vår känslomässiga röst. Om den inte stämmer med förnuftet gör det ingenting. Vi är ju för oss själva, med oss själva och är oss själva.
Eller är det när vi är så där personliga och förtroliga och ser någon varandra i ögonen?
Allt vi visar utåt är aspekter av vår personlighet. Hela personen får (kan) aldrig någon få se. Den är vi inte medvetna om själva.
Som person är du och jag formad av en rad genetiska, miljömässiga, erfarenhetsbaserade, kulturella, medicinska, sociala, ja en oändlig mängd faktorer.
Men alla dras vi med dilemmat 'förnuft och känsla'.
Inget av dem kan tillåtas dominera över det andra, men ändå kräver vår miljö nästan uteslutande en större input av rationellt förnuft än av emotioner och intitution.
Det västerländska samhället är förnuftbaserat. Det är skapat av intelligenta, förnuftiga och kontrollerade människor som förväntas agera formellt och rationellt utan onödig känslomässig inblandning.
Det är därför vi upplever den finansiella marknaden kall och skoningslös, byråkrati stelbent och omständig. Och politiken som manipulerande och korrumperad av makthungriga, lillgamla icke-personer.
Var finns känslorna? Jo, på det personliga planet. Eller?
Människor idag är så präglade av försiktig rationalism, korrekthet och formaliteter att de totalt verkar ha glömt sig själva.
Det känslomässiga uttrycken bloggaren ser i sin vardag är mest frustration över att "det inte fungerar". Rationalister som förtrycks av rationalismen.
Frustrationen är priset vi får betala för att vi inte tillåter oss att använda mer känslor i vardagen. Varför ska det vara så svårt att även använda hjärtat när vi lägger terminens scheman eller beslutar om höstens busspriser?
Det sägs att om man inte får sova (och framför allt drömma) på 48 timmar, börjar man hallucinera.
Vad händer med oss människor när vi inte tillåts använda vårt känsloliv?
Jo, vi tar igen det med fredags- och lördagsfyllor när vi går igång och skrattar oss hesa åt dåliga skämt, sitter på efternatten och pratar om partnerns förlorade intresse för oss och så existensen naturligtvis.
Ångesten dagen efter är högst påtaglig i sitt skuld- och skambaserade känslokomplex.
När glömde vi det där med att vara med i känslolivet också även i nyktert tillstånd?
Bloggaren hörde P1-intervjun med Fredrik Reinfeldt på morgonen. En sådan uppradning av rationaliteter, förnuft och gammal skåpmat har jag sällan hört. Räddhågset började han sedan besvara folks frågor i Ring P1, med samma behärskade förnuftets röst som i intervjun. Jo, han talade om känslor vid ett tillfälle. Det var när en man undrade varför det inte räknades som hatbrott när invandrare medvetet väljer ut svenskar att råna, våldta eller misshandla. Då dundrade han igång om att "hatet kan inte förena och försona oss. Tolerans och förståelse måste råda".
Känslomässiga argument följer av någon anledning alltid invandringsdebatten. Kanske är det för förnuftet talar om för oss att abslolut inte yppa en stavelse om vad vi känner. Det är väl därför ämnet kallas för "känsligt".
Att vara oss själva är vi nog bara när vi är ensamma. När kraven om det rationella förnuftet har smugit bort i natten kan vi lyssna till vår känslomässiga röst. Om den inte stämmer med förnuftet gör det ingenting. Vi är ju för oss själva, med oss själva och är oss själva.
Kommentarer