Normer och dess betydelse
Peter Eriksson, mp, sade i en radiointervju i veckan att han gärna såg att äktenskapsbalken utökades med möjligheten att gifta sig med fler än en, dvs månggifte.
Det är väl bara att förvänta sig från det hållet.
Bloggaren tror inte den här åsikten delas av speciellt många andra, men det är oroande att det överhuvud taget kommmer på tal.
För vad öppnar detta för möjligheter? Andra tokerier från mp har ju visat sig landa hos de etablerade bara tiden lider, t ex trängselskatt, koldioxidskatt och "grön el".
Mp var en gång i tiden ett fräscht och nytänkande parti. Man hade idéer om småskalighet och avbyråkratisering, friare företagsklimat och fria alternativ till den allmänna sjukvården och skolan.
Nu är man ett betongsocialistiskt parti som har glömt sina ideal. Kvar finns visserligen idéer om växelskatter, men utan att någon vinner på det. Man höjer gärna skatter, men sänka på något annat område ser man aldrig till.
Och de tokiga idéerna har man kvar, men nu besvärande genomförbara med tanke på det inflytande man har skaffat sig genom att välja sida och anpassa sig till socialismen. Det var ju precis det, att inte anpassa sig till höger-vänster, som en gång var partiets kännemärke.
Utspelet om månggifte är annars helt i linje med hur vårt samhälles normsystem långsamt förskjuts bort från det som just handlar om... normer.
Begreppet 'norm' = den genomsnittliga nivån (standard) som samhället ställer, sätter, förknippar och förväntar sig av och med andra människors sociala beteenden och livssituation (enligt engelska Wikipedia).
Begreppet 'värderingar' ligger nära till hands när man pratar om normer. Utan värderingar och normer upplöses ett system och ett samhälle.
Så hur har vi det i Sverige av idag? Överlever vi flera normförskjutningar?
Vi lever i ett land där den traditionella kärnfamiljen är ovanlig. Varannat äktenskap slutar i skilsmässa. Barnen får åka skytteltrafik mellan mamma och pappa på helgerna eller varannan-vecka-modellen. Nya konstellationer uppstår ständigt: plastpappor och halvkusiner; styvmammor och trekvartssystrar, kombinationerna är oändliga.
Igår kom så ytterligare en rapport om att unga människor mår allt sämre. Sedan 1989 har dubbelt så många försämrats psykiskt.
Den här utvecklingen har pågått väldigt, väldigt länge.
Bloggaren tänker nu kasta ur sig en riktig spya; en riktig brasfackla rakt in i den svenska idealistiska jämställdhetsmodellen:
Utvecklingen började faktiskt när 68-generationens kvinnor beslöt att "självförverkliga" sig själva och ge sig iväg från hus, hem och barn för att skaffa sig ett jobb i offentliga sektorn och hellre sköta andra människors barn.
Hur man än vänder och vrider på det, så är det där det börjar.
Jag säger inte att just kvinnor ska bli vid sin läst vid spisen. Jag säger bara att barnen kanske behöver åtminstone en förälder hemma de första levnadsåren.
Bloggaren själv hade ingen idealuppväxt, trots att jag växte upp enligt den tidens rådande norm. Dvs med mamma, pappa och barn i en hyrestvåa i nybyggt område. Dock var problemen så stora innanför väggarna på "idealfamiljen" att vi barn aldrig riktigt blev så trygga som man kunde förvänta sig..
Så kan det också vara...
Därför är min syn på den sk kärnfamiljen väldigt kluven. När den fungerar så är den det bästa för barnen. Men när den inte fungerar blir skadorna så otroligt mycket större än om man kanske splittar upp sig.
Kanske är den gamla tidens storfamilj det verkliga idealet. Ett minisamhälle, där alla hjälper och finns till för varandra. Men "det var ju så fattigt", hävdar de politiskt korrekta.
Men om vi nu ska tillåta månggifte får vi väl vänja oss vid tanken på alla tänkbara konstellationer: Storfamiljer, polyamorösa kollektiv och harem.
Säger bara en sak: vad som är bäst för barnen är också bäst för alla. Barn behöver trygghet, fasta och stabila relationer och lugn och ro där de kan höra sina egna tankar.
Om kärnfamiljen ger de förutsättningarna får det bli kärnfamilj. Oavsett vad man själv har för erfarenheter...
Det är väl bara att förvänta sig från det hållet.
Bloggaren tror inte den här åsikten delas av speciellt många andra, men det är oroande att det överhuvud taget kommmer på tal.
För vad öppnar detta för möjligheter? Andra tokerier från mp har ju visat sig landa hos de etablerade bara tiden lider, t ex trängselskatt, koldioxidskatt och "grön el".
Mp var en gång i tiden ett fräscht och nytänkande parti. Man hade idéer om småskalighet och avbyråkratisering, friare företagsklimat och fria alternativ till den allmänna sjukvården och skolan.
Nu är man ett betongsocialistiskt parti som har glömt sina ideal. Kvar finns visserligen idéer om växelskatter, men utan att någon vinner på det. Man höjer gärna skatter, men sänka på något annat område ser man aldrig till.
Och de tokiga idéerna har man kvar, men nu besvärande genomförbara med tanke på det inflytande man har skaffat sig genom att välja sida och anpassa sig till socialismen. Det var ju precis det, att inte anpassa sig till höger-vänster, som en gång var partiets kännemärke.
Utspelet om månggifte är annars helt i linje med hur vårt samhälles normsystem långsamt förskjuts bort från det som just handlar om... normer.
Begreppet 'norm' = den genomsnittliga nivån (standard) som samhället ställer, sätter, förknippar och förväntar sig av och med andra människors sociala beteenden och livssituation (enligt engelska Wikipedia).
Begreppet 'värderingar' ligger nära till hands när man pratar om normer. Utan värderingar och normer upplöses ett system och ett samhälle.
Så hur har vi det i Sverige av idag? Överlever vi flera normförskjutningar?
Vi lever i ett land där den traditionella kärnfamiljen är ovanlig. Varannat äktenskap slutar i skilsmässa. Barnen får åka skytteltrafik mellan mamma och pappa på helgerna eller varannan-vecka-modellen. Nya konstellationer uppstår ständigt: plastpappor och halvkusiner; styvmammor och trekvartssystrar, kombinationerna är oändliga.
Igår kom så ytterligare en rapport om att unga människor mår allt sämre. Sedan 1989 har dubbelt så många försämrats psykiskt.
Den här utvecklingen har pågått väldigt, väldigt länge.
Bloggaren tänker nu kasta ur sig en riktig spya; en riktig brasfackla rakt in i den svenska idealistiska jämställdhetsmodellen:
Utvecklingen började faktiskt när 68-generationens kvinnor beslöt att "självförverkliga" sig själva och ge sig iväg från hus, hem och barn för att skaffa sig ett jobb i offentliga sektorn och hellre sköta andra människors barn.
Hur man än vänder och vrider på det, så är det där det börjar.
Jag säger inte att just kvinnor ska bli vid sin läst vid spisen. Jag säger bara att barnen kanske behöver åtminstone en förälder hemma de första levnadsåren.
Bloggaren själv hade ingen idealuppväxt, trots att jag växte upp enligt den tidens rådande norm. Dvs med mamma, pappa och barn i en hyrestvåa i nybyggt område. Dock var problemen så stora innanför väggarna på "idealfamiljen" att vi barn aldrig riktigt blev så trygga som man kunde förvänta sig..
Så kan det också vara...
Därför är min syn på den sk kärnfamiljen väldigt kluven. När den fungerar så är den det bästa för barnen. Men när den inte fungerar blir skadorna så otroligt mycket större än om man kanske splittar upp sig.
Kanske är den gamla tidens storfamilj det verkliga idealet. Ett minisamhälle, där alla hjälper och finns till för varandra. Men "det var ju så fattigt", hävdar de politiskt korrekta.
Men om vi nu ska tillåta månggifte får vi väl vänja oss vid tanken på alla tänkbara konstellationer: Storfamiljer, polyamorösa kollektiv och harem.
Säger bara en sak: vad som är bäst för barnen är också bäst för alla. Barn behöver trygghet, fasta och stabila relationer och lugn och ro där de kan höra sina egna tankar.
Om kärnfamiljen ger de förutsättningarna får det bli kärnfamilj. Oavsett vad man själv har för erfarenheter...
Kommentarer