"Lagom är bäst"
Det sägs att begreppet 'lagom' har sitt ursprung från Vikingatiden, då kärlet, tallriken, fatet, bålet etc, gick 'laget runt' (eller 'lag - om').
Krystat så det förslår och det är väl snarare det som är typiskt svenskt: Att göra stora saker små och små saker stora och komplicerade.
Men svensken i gemen är långt ifrån lagom på många olika sätt. Man ser det tydligt i trafiken där man lätt blåser på i 140 på 110-väg, 90 på 70-väg osv.
Likaså är vi svenskar ruggigt bra på att sätta i oss, såväl mat som dryck. Vi toppar ligan för kaffedrickande och godisätande.
Enbart det bästa är gott nog åt svensken som helst vill vräka sig i dyra skinnsoffor med fjärrkontrollerna tätt tryckta intill sig för att styra sin privata sfär av gigantisk platt-TV och hemmabioanläggning som får grannens kristallkrona att klirra.
Det är precis som om att när vi får chansen då tar vi ut svängarna ordentligt. För det socialdemokratiska imperiet har indoktrinerat oss så länge i lagomeriet att jag faktiskt tror att vi fått nog. Vår enorma vurm för kungahuset och prålen är ett exempel på detta, liksom vår motvilliga beundran för Hollywoodglamour som vi aldrig har sett.
Svenskar är ett resande folk och resorna ska gå till avlägsna och digra miljöer där vi kan leva ut vårt behov av lyx och överföd.
När vi börjar förstå att logiken "mycket = dåligt" och "lite = dåligt" inte går ihop utan att det slutar med en dubbel negation, så tar vi för oss. Det funkar inte längre att de styrande talar sig blåa om att rättvisa är att vi alla har det ungefär lika dåligt.
Svenskar är inte annorlunda än resten av mänskligheten, bara flatare och missunnsammare. Vi har ett hjälpsamt sinnelag, vi vill göra gott, men vi har också behov av att hävda oss och maximera våra vinster. Det är lätt att sticka under stol med detta när man pratar med folk om chefslöner.
"Men skulle du säga nej till 100.000 kr i månaden?", brukar jag fråga. Nej, naturligtvis inte, svarar de flesta. Sedan har faktiskt 2 sagt att "ja, det skulle de"! Men de lever knappast som de lär; spelar på aktiemarknaden och räknar varje krona.
Bloggaren försöker vara ärlig; Själv skulle jag aldrig säga nej till 100 lakan, men jag skulle också förstå att jag skulle få jobba för det. Här skulle inga 'lagom' gälla.
Att vara 'lagom' tror bloggaren är en stor myt som de styrande försöker att få oss att vidmakthålla. Folk som tror att "lagom är bäst" kommer inte och kräver sin rätt när det börjar hetta till.
Och om vi tittar på hur stor del av BNI som enbart består av skatt, förstår man att Sverige är ganska extremt.
Lilla Sverige har en invandring på 100.000 "nysvenskar" per år, vilket får anses som högeligen extremt.
Och att majoriteten av svenska barn får större delen av sin uppfostran på institution är väldigt extremt.
Att "världens mest jämställda land" har Europas högsta våldtäktssiffror är också extremt. Och hur var det nu? Skulle inte jämlikhet och små klyftor öka tryggheten på våra gator och torg, ja, hålla nere brottsligheten?
Det är något som inte stämmer med kungariket i norr. Att så många frågetecken hopar sig är faktiskt värt ett utropstecken.
Lagomeriet har avlidit, sörjd av några få, men sorgligt passé för de flesta av oss.
Kanske det rent av är så att Sverige som land borde lära sig att bli mer lagomt?
Krystat så det förslår och det är väl snarare det som är typiskt svenskt: Att göra stora saker små och små saker stora och komplicerade.
Men svensken i gemen är långt ifrån lagom på många olika sätt. Man ser det tydligt i trafiken där man lätt blåser på i 140 på 110-väg, 90 på 70-väg osv.
Likaså är vi svenskar ruggigt bra på att sätta i oss, såväl mat som dryck. Vi toppar ligan för kaffedrickande och godisätande.
Enbart det bästa är gott nog åt svensken som helst vill vräka sig i dyra skinnsoffor med fjärrkontrollerna tätt tryckta intill sig för att styra sin privata sfär av gigantisk platt-TV och hemmabioanläggning som får grannens kristallkrona att klirra.
Det är precis som om att när vi får chansen då tar vi ut svängarna ordentligt. För det socialdemokratiska imperiet har indoktrinerat oss så länge i lagomeriet att jag faktiskt tror att vi fått nog. Vår enorma vurm för kungahuset och prålen är ett exempel på detta, liksom vår motvilliga beundran för Hollywoodglamour som vi aldrig har sett.
Svenskar är ett resande folk och resorna ska gå till avlägsna och digra miljöer där vi kan leva ut vårt behov av lyx och överföd.
När vi börjar förstå att logiken "mycket = dåligt" och "lite = dåligt" inte går ihop utan att det slutar med en dubbel negation, så tar vi för oss. Det funkar inte längre att de styrande talar sig blåa om att rättvisa är att vi alla har det ungefär lika dåligt.
Svenskar är inte annorlunda än resten av mänskligheten, bara flatare och missunnsammare. Vi har ett hjälpsamt sinnelag, vi vill göra gott, men vi har också behov av att hävda oss och maximera våra vinster. Det är lätt att sticka under stol med detta när man pratar med folk om chefslöner.
"Men skulle du säga nej till 100.000 kr i månaden?", brukar jag fråga. Nej, naturligtvis inte, svarar de flesta. Sedan har faktiskt 2 sagt att "ja, det skulle de"! Men de lever knappast som de lär; spelar på aktiemarknaden och räknar varje krona.
Bloggaren försöker vara ärlig; Själv skulle jag aldrig säga nej till 100 lakan, men jag skulle också förstå att jag skulle få jobba för det. Här skulle inga 'lagom' gälla.
Att vara 'lagom' tror bloggaren är en stor myt som de styrande försöker att få oss att vidmakthålla. Folk som tror att "lagom är bäst" kommer inte och kräver sin rätt när det börjar hetta till.
Och om vi tittar på hur stor del av BNI som enbart består av skatt, förstår man att Sverige är ganska extremt.
Lilla Sverige har en invandring på 100.000 "nysvenskar" per år, vilket får anses som högeligen extremt.
Och att majoriteten av svenska barn får större delen av sin uppfostran på institution är väldigt extremt.
Att "världens mest jämställda land" har Europas högsta våldtäktssiffror är också extremt. Och hur var det nu? Skulle inte jämlikhet och små klyftor öka tryggheten på våra gator och torg, ja, hålla nere brottsligheten?
Det är något som inte stämmer med kungariket i norr. Att så många frågetecken hopar sig är faktiskt värt ett utropstecken.
Lagomeriet har avlidit, sörjd av några få, men sorgligt passé för de flesta av oss.
Kanske det rent av är så att Sverige som land borde lära sig att bli mer lagomt?
Kommentarer