Den förlorade hövligheten och välfärdens paradox

Bloggaren kunde inte sova lördag morgon och såg då ett intressant program som hette "Danmark på distans". Det handlade om utlandsboende danskar och hur de nu såg på sitt gamla fosterland.

De hade genomgående blivit mer traditionsbundna till det danska kulturarvet. Samtidigt hade de en hel del kritik att rikta till hur landet, eller snarare människorna, har utvecklat sig de senaste årtionden.

Tvärtom vad vi tror i Sverige, har danskarna attitydproblem i form av att de är oartiga, rent av ovänliga, tänker bara på sig själva och är gnälliga. Allt ser likdant ut, allt fungerar likadant överallt men aldrig har folk varit så missnöjda.

Känns detta igen?

Jag bodde i England på 70-talet och var nu en månad i USA och slogs av precis samma sak. Folk i andra länder är artiga och (åtminstone ytligt sett) omtänksamma, öppna och välmenande. Verkar ha en bättre uppfostran helt enkelt.
Dessutom gnäller man inte.
Det kanske man skulle ha anledning att göra med tanke på att stora klassklyftor finns, segregationen är hög och att man med blotta ögat kan se detta.

Men samtidigt är denna brokighet en del av landets själ. Det skulle helt enkelt inte vara samma länder utan denna brokighet, denna paljett av olika stadsdelar, olika gruppidentiteter och skillnader i livsvillkor.

Gör välfärdsbygget, där man medvetet arbetar för att utjämna alla skillnader, oss en otjänst i form av en sämre sttityd gentemot våra medmänniskor?
Om vi varje dag matas med vad kommunen, vad staten, vad socialen ska göra för det ena och det andra; blir inte då resultatet att vi släpper det egna ansvaret för hur vår omgivning fungerar? Och i förlängningen, hur våra medmänniskor mår och vad de behöver av just oss?

Man märker det på att vanlig hövlighet börjar bli en bristvara i Sverige. Tvärtom, har bloggaren sedan hemkomsten från USA, märkt att en del faktiskt medvetet gör livet surare än det borde vara för oss andra. Rent elaka ibland och det fullständigt i onödan.

Artighet och hövlighet må vara yttre fernissa, men säger det inte något mer? Visar man inte en annan människa respekt genom att bara var lite trevlig och hövlig mot denna?

I förlängningen (vilket bloggaren är väldigt förtjust i att göra), betyder det också något mer. Att om man visar andra bristande respekt plus oviljan att engagera sig i andra, eftersom det är "kommunens och statens sak", får vi inte då ett väldigt kallt och oempatiskt samhälle?

Tänker speciellt på människor som hamnar i kriser och vänder sig förtvivlat till sina vänner för att få snacka, för att få lite stöd och kanske hjälp med att komma i ordning.
Vad händer? Jo, man visar att man bryr sig genom att skicka socialjouren eller mobila team till den krisdrabbade. I bästa fall bjuder man på en enkelresa till psykjouren.

Den ensamma och utsatta människon ska alltså utelämna sig till främmande människor med ont om tid eller vänta i timtal i överfulla väntrum på att en läkare ska snacka med henne/honom i 10 minuter medan han skriver ut ett recept på Sobril.

Det är välfärdens paradox: Att vi har slutat att bry oss i varandra, utan är egofixerade och blinda för omgivningen. Solidaritet är det vi betalar in via skattsedeln varje månad.

Då bor jag hellre i länder med mindre utbyggda välfärdssystem men där befolkningen istället har sina hjärtan kvar.

Kommentarer

Berit sa…
Som vanligt "huvudet på spiken". Vid varje besök i Sverige blir jag mer och mer medveten om den oartighet och nonchalans som präglar landet och den enorma bristen på service. Det är som att man ska skämmas i Sverige om man passar upp andra.
Anonym sa…
Ja, det är ett fånigt samhälle där staten skall fixa allt. Tråkigt också, man får dåligt med resurser att uttrycka sig själv när staten skall ha så stor del. Enda sättet är att sänka skatterna.

Populära inlägg i den här bloggen

A-barn, B-barn och C-barn

Språket som klassmarkör

IS, OS, Co2 och JÖK