Året var 1975...

... och det slogs värmerekord lite här och där i augusti. Månaden innan, 1 juli, hade den fria aborten genomförts.
Arbetarna fick ett enormt lönelyft och allt fler började fara utomlands på semester. Myndigheter, institutioner, kommittéer, styrelser, nämnder, förordningar, LAS, MBL, kommunreformer, dagis och skolor poppade upp som svampar ur jorden. Den offentliga sektorn svällde och svällde.
Olof Palme var statsminister och gjorde sig känd världen över som USA- och Israelhatare. Många var de bilder där han omfamnade Yassir Arafat. Dessutom fick även Zimbabwes blivande socialistiska diktator Robert Mugabe en och annan puss. Banden var starka till Kuba som man hade täta förbindelser med.

Vänstern hade sin definitiva storhetstid. Var man inte vänster blev man hånad och utfrusen (sant, jag var med).
Sverige höll i schlager-EM efter ABBA:s brakseger i Brighton året innan. På schlagerdagen sjöng Sillstryparen (alias Ulf Dageby) hov på Gärdet med en Alternativ festival (mycket var alternativt 1975), "Doin' the omoralisk schlagerfestival".

Vid denna tid, lite i skymundan, tog riksdagen beslutet att Sverige skulle bli ett mångkulturellt land. Politiker skulle aktivt stödja människor som kom till Sverige att kvarhålla sin nationella identitet, kultur och religion. Stödet skulle vara såväl ekonomiskt som socialt.

Detta häpnadsväckande beslut kom efter c:a 10 år av en intensiv lobbyverksamhet från journalister, författare och småpåvar i den mediala periferin. De höll igång en intensiv uppvaktning av det politiska toppskiktet, först Tage Erlander via hans talskrivare Olle Svenning, sedan Olof Palme.

Den som initierade debatten var David Schwarz, en polack med judiska rötter som kom till Sverige 1950 efter att nästan ha dött i koncentrationsläger i Italien.
Han började bombardera DN med debattartiklar 1964 om det stora "utlänningsproblemet" i Sverige. Problemet var, enligt Schwarz, att Sverige inte lät utlänningarna som kom hit för att jobba behålla sin identitet och kultur. De assimilerades, dvs försvenskades efter att ha jobbat här ett tag.

Att Schwarz, efter sina upplevelser, var ganska besatt av denna fråga, är väl kanske lätt att förstå. Han trodde assimilering av invandrare ledde till utfrysning och trakassering av de som inte valde att "försvenskas", t ex romer och "resande". Han såg allting bara ur ett perspektiv, var förblindad för att även den andra parten har ett ansvar.

En rad andra debattörer hängde på, såväl från vänster som från höger. Schwarz själv var dock socialdemokrat men frotterade sig flitigt med 68-rörelsen som utvecklade Schwarz tankegångar.
Mer och mer började 68-vänstern ifrågasätta det svenska som norm för de som kom till landet. Frågorna började resas om det svenska egentligen var något ideal, om det i själva verket bara var konformistiskt och reaktionärt att var svensk på det där gamla svenska sättet.

"Internationell solidaritet" stod det på plakaten i demonstrationstågen vid den här tiden och in på 70-talet. Det betydde i praktiken mer pengar till världens diktaturer och en omsvängning av invandringspolitiken i Sverige från arbetskrafts- till flyktinginvandring.

När riksdagen tog det där beslutet 1975 hade redan en våg av flyktingar kommit från Chile där en viss Pinochet hade tagit makten vid en militärkupp 1973. Han hade då störtat den socialistiska ledaren Salvador Allende vilket sannolikt bidrog till att den svenska vänstern blev extra upprörd. Och därmed givmild.

Portarna hade öppnats, mångkulturen hade alltså blivit statsfäst.

Tyvärr är många av de ansvariga för detta brott mot det svenska folket döda. Schwarz avled 2008 efter att i många år hållit i tidningen "Invandrare och minoriteter".

Men många i 68-generationen lever fortfarande. De blev chefer i framför allt den offentliga sektorn, journalister och ordföranden i de styrelser, nämnder etc som de själva hade skapat.

Nu är snart alla av dem pensionerade. Låt oss hoppas att en ny generation kan resa sig ur 68-generationens aska och skotta bort eländet.
Domen kommer att bli hård från det uppväxande släktet och kommande generationer. Om de sedan kan vända utvecklingen återstår att se.

Varför inte ta ett nytt riksdagsbeslut? Beslutet från 1975 är ingen grundlag (fast man kan tro det).
Ett litet steg på vägen har skett på ganska diskret volym. Svenska är numera huvudspråk i Sverige. Det var det inte tidigare(!).

Fast vi får ett tag till stå ut med att kallas "majoritetsbefolkningen" i offentliga utredningar och statistik. Begreppet "svenskar" är ju så diskrimerande mot alla andra...

Kommentarer

De som har tolkningsföreträdet i samhället verkar lida av psykiska problem, för det är konstigt om "svenskar" kan vara diskriminerande då dessa enligt deras egen utsago inte finns! Allt har ju kommit utifrån, enligt Reinfeldt. Samtidigt är alla "svenskar" som finns här i landet redan från dag ett, så nog finns det schizofrena anstrykningar hos etablissemanget.

2049 är vi dessutom inte någon majoritetsbefolkning längre. Med dagens takt på invandringen är invandrarna i majoritet det året. Kommer svenskarna då äntligen att omfattas av hmf-lagstiftningen?
Tomas sa…
Det var en intressant historielektion. Jag är född 69 så jag har bara upplevt konsekvenserna av det du beskriver. Hur makthavarna resonerade när det begav sig har jag bara haft diffusa uppfattningar om. Varför sänder du inte denna text till Politiskt Inkorrekt så att fler får läsa den?
Widar Nord sa…
Jag publicerar den gärna på Fria Tider om bara Maj ger sitt OK.

Populära inlägg i den här bloggen

Vad är människosyn?

SD inbjudna till värmen?

En våldtäkt av många