Svenska barn och rättvisa

För ett tiotal år sedan gjordes en icke-vetenskaplig undersökning bland våra grannländer över vad de tyckte sämst om hos varandra.
Danskar, norrmän och finländare svarade samtliga att det mest irriterande i Norden är svenska barn.

Detta aktualiserades under min resa i USA och tillbaka igen. Amerikanska barn kan naturligtvis inte kammas rakt över, men överlag var de mindre högljudda, mindre tjatiga, mindre griniga och verkade mindre bortskämda.

På planet hem så fanns ett antal barn i olika åldrar. Det första vi fick höra var att vi hade allergiska barn ombord som inte tålde jordnötter. Därför fick vi inte ens öppna en påse jordnötter under resan. För övrigt skrek och gnällde barnen nästan oavbrutet tills de utmattade föll i sömn.

Visst kan man vara allergisk mot jordnötter, men det är väl ändå om man får i sig dem?

Hur som helst kom jag att tänka på att svenska barn alltid ska tas så stor hänsyn till. Det ska tassas och passas, tillfredställas och servas, lyssnas på och ses.
Svenska föräldrar tror att de gör rätt när de sopar framför sina barn, när de abdikerar från sin auktoritet och låter barnen ta över.

Att visa vem som bestämmer, att vara en auktoritet, är att visa att man faktiskt bryr sig. Att vara en auktoritet är att vara behörig att ta ansvar över våra barn. Ett barn behöver sina auktoriteter för att känna sig trygga, att det faktiskt finns vuxna som vet och kan bättre.
I förlängningen betyder föräldrarnas auktoritet att de älskar sina barn och vill dem väl. Vilket betyder att barnen måste vänja sig att livet innebär en rad gränser för vad som är tillåtet och inte.

Föräldrarna låter dagis ta över auktoriteten över sina barn. Det är lätt att gissa att barnen kan få dubbla budskap vilket leder till förvirring och ångest.

Att lära barnen rättvisa hör till de mest viktiga uppgifterna för föräldrarna. Men med dagis ofta trubbiga metoder för att lära barnen rättvisa får vi ungar som skriker och gnäller så fort man känner sig förfördelad.
"Jag fick inte lika mycket!!!!"

Ett av de största problemen med svenska barn är att man lär ut millimeterrättvisa. Alltså, alla ska ha precis lika mycket oavsett om de förtjänar det eller inte.

Grunden till detta är naturligtvis det socialdemokratiska utarmande av svenskarnas sunda förnuft.

Rättvisa är väl egentligen ett givande och ett tagande. Jag gör något gott för dig. Ibland får jag ingenting tillbaka, men vid ett tillfälle då jag verkligen behöver det ställer du upp på mig.

När ett barn har städat upp extra fint efter maten tycker bloggaren att barnet ska tilldelas en belöning. Men har man gjort mindre bra ifrån sig ska man inte ha något.
Men i millimeterrättvisans Sverige ska barnen alltid ha något oavsett prestation.

Det här avspeglar hela det svenska samhället. När Mona Sahlin pratar om att man ska återinföra Rättvisan, betyder det att de som presterar mer ska betala för de som presterar mindre eller ingenting alls.

Sådant är inte rättvisa. Det är att förvandla ett helt folk till skrikande, tjatiga och bortskämda barn som kommer till pappa Staten med sina krav om "Jag fick inte lika mycket!!!"