Ankdammen åter
Efter en månad i USA är jag nu tillbaka till mitt kära fosterland.
Resan var fantastisk, har upplevt så mycket att det skulle ta hundratals inlägg att redogöra.
Tyvärr hade jag inte fri tillgång till Internet under de sista två veckorna, så därför har jag inte skrivit.
Höjdpunkterna var naturligtvis New York, men också Santa Barbara och LA. Har badat i Santa Monica, åkt igenom Beverly Hills ett antal gånger och åkt på kalifornisk "vineyardtour" - en suverän upplevelse. Såg filmen Sideways på planet hem och kände igen miljöerna vi just besökt.
Vegas var Vegas och - mina damer och herrar - det måste faktiskt upplevas på plats. Staden där allt är fake, men inte hymlar om det. Men, "Vegas always wins, and you always lose". Fast bloggarens kassa var vid det laget så skral att det inte fanns så mycket att spela med.
Hörde att ni har haft varmt i Sverige. Men i Vegas var det 45 grader - i skuggan! Inte en chans att vara ute på dagarna. Det blev poolen, drinkarna och restaurangerna.
I LA bodde vi faktiskt i Hollywood, vilket kan låta flashigt. Men det var i en sk 'bad neighbourhood' med gängkultur och prostitution. Fast vi råkade inte ut för något.
Överhuvud taget såg vi inget bråk. Inga brända bilar eller skolor, inga sönderslagna parkbänkar och förstörda, vandaliserade parker.
Men klyftorna mellan människorna var förstås stora och fattigdomen svår bland speciellt en grupp: de psykiskt sjuka. Säkert är det så att denna grupp inte har råd att få den behandling de behöver och hamnar på gatan.
Hemlöshet och fattigdom är dock inte så okomplicerat enkelt som socialisterna i Sverige vill få det att framstå det som.
En av de första nyheterna som nådde mig här hemma, var att Stockholm har 5000 hemlösa. Vilket man måste säga är en hög siffra i välfärdslandet.
Vad är det då som leder till att en människa förlorar sin bostad? Först och främst; att man inte betalar hyran. Sedan att man för ett sådant liv, stör och förstör för grannarna så att det blir ohållbart att inhysa en sådan hyresgäst.
Att folk inte betalar hyran är väldigt vanligt i Sverige. Även fast man har socialbidrag där hyran är inkluderad, väljer man att lägga pengarna på annat.
"Åh, vi behöver en hemmabioanläggning, alltså betalar vi inte hyran", "Måste ha en ny bil, då skiter vi i hyran".
Dvs högst fungerande människor, men med en något - ska vi säga - något tvivelaktig moral. Denna "moral" uppmuntras i själva verket av det svenska samhället när man kvickt skakar fram en ny lägenhet när en familj har blivit vräkt. Dessutom snyter man fram lägenheter rakt framför människor som stått åratal i bostadskö. Snyftreportage om "de fattiga" som inte har råd att bo, påverkar politikerna till att bli ännu "snällare".
Trots detta har vi alltså människor som bor ute på gatorna. Så antagligen är det många fler mekanismer än pengar som är inblandade.
Det som händer är att vi alla blir fattigare. Och det är det, mena vänner som är jämlikhet. Jämlikheten och solidariteten i Sverige var inte ämnad att fungera på detta sätt. Men man räknade inte med att antalet grupper (där invandrare står för en oproportionell stor andel) skulle öka till hundratatusentals personer som vill låta sig matas av systemet.
Därför är USA ett i huvudsak rikt land och Sverige faktiskt reellt sett ett fattigt. Vi har skapat ett system som plockar fram det allra lägsta bland de mänskliga drifterna.
Almedalsveckan var tydligen ett spektakel utöver det vanliga. Läste någonstans att socialiskartellen nu "räknat ut" att antalet fattiga barn har ökat med 60% under alliansens tid vid makten.
Som vanligt är detta naturligtvis fullständigt uppåt väggarna. "Fattiga" har inte fått det sämre, de ligger ungefär på samma nivå som 2006. Men eftersom den arbetande befolkningen har fått skattesänkningarna har skillnaden i utbetalda kronor blivit större.
Den typen av verklighetsförfalksning går svenskar på, gång på gång. Så förblindade av eländesbeskrivningar från lögnarna Sahlin, Ohly och Wetterstrand går de till valurnorna och röstar rött.
Socialbidragen, dvs den sk fattigdomsgränsen i Sverige, ligger på 4.600 kr skattefritt efter det att hyran, maten, hygienprodukter, skor, elen, buss och T-bana, läkarbesök, tandläkare, glasögon mm är betalt.
Så mycket har minsann inte bloggaren i relinkomst. Alltså kan jag kalla mig "fattig" och gå ut i medierna och beskriva min eländiga situation i det förfärliga landet Sverige.
En liten kul erfarenhet, till sist. I USA åkte vi en hel del Greyhound, långfärdsbussarna. Ett privatbolag grundat av en svensk. Billigt och bekvämt, perfekt service. När vi kom släpande med våra 50-kilosväskor togs de genast om hand och stuvades in i lastrummet av anställd servicepersonal. När vi gick av, samma sak.
Då vi kom till Arlanda och tog flygbussen till Uppsala fick vi själva släpa ombord dessa väskor uppför trapporna in i själva bussen där det var smällhett och dåligt med plats. Chauffören satt bekvämt tillbakalutad och väntade på (dyra) stålar. Bussen hade lastrum, men chauffören besvärade sig inte med att ens öppna dem.
En tredjedel av stolar och säten var sabbade. Och så klotter.
Vi var tillbaka i välfärdslandet.
Resan var fantastisk, har upplevt så mycket att det skulle ta hundratals inlägg att redogöra.
Tyvärr hade jag inte fri tillgång till Internet under de sista två veckorna, så därför har jag inte skrivit.
Höjdpunkterna var naturligtvis New York, men också Santa Barbara och LA. Har badat i Santa Monica, åkt igenom Beverly Hills ett antal gånger och åkt på kalifornisk "vineyardtour" - en suverän upplevelse. Såg filmen Sideways på planet hem och kände igen miljöerna vi just besökt.
Vegas var Vegas och - mina damer och herrar - det måste faktiskt upplevas på plats. Staden där allt är fake, men inte hymlar om det. Men, "Vegas always wins, and you always lose". Fast bloggarens kassa var vid det laget så skral att det inte fanns så mycket att spela med.
Hörde att ni har haft varmt i Sverige. Men i Vegas var det 45 grader - i skuggan! Inte en chans att vara ute på dagarna. Det blev poolen, drinkarna och restaurangerna.
I LA bodde vi faktiskt i Hollywood, vilket kan låta flashigt. Men det var i en sk 'bad neighbourhood' med gängkultur och prostitution. Fast vi råkade inte ut för något.
Överhuvud taget såg vi inget bråk. Inga brända bilar eller skolor, inga sönderslagna parkbänkar och förstörda, vandaliserade parker.
Men klyftorna mellan människorna var förstås stora och fattigdomen svår bland speciellt en grupp: de psykiskt sjuka. Säkert är det så att denna grupp inte har råd att få den behandling de behöver och hamnar på gatan.
Hemlöshet och fattigdom är dock inte så okomplicerat enkelt som socialisterna i Sverige vill få det att framstå det som.
En av de första nyheterna som nådde mig här hemma, var att Stockholm har 5000 hemlösa. Vilket man måste säga är en hög siffra i välfärdslandet.
Vad är det då som leder till att en människa förlorar sin bostad? Först och främst; att man inte betalar hyran. Sedan att man för ett sådant liv, stör och förstör för grannarna så att det blir ohållbart att inhysa en sådan hyresgäst.
Att folk inte betalar hyran är väldigt vanligt i Sverige. Även fast man har socialbidrag där hyran är inkluderad, väljer man att lägga pengarna på annat.
"Åh, vi behöver en hemmabioanläggning, alltså betalar vi inte hyran", "Måste ha en ny bil, då skiter vi i hyran".
Dvs högst fungerande människor, men med en något - ska vi säga - något tvivelaktig moral. Denna "moral" uppmuntras i själva verket av det svenska samhället när man kvickt skakar fram en ny lägenhet när en familj har blivit vräkt. Dessutom snyter man fram lägenheter rakt framför människor som stått åratal i bostadskö. Snyftreportage om "de fattiga" som inte har råd att bo, påverkar politikerna till att bli ännu "snällare".
Trots detta har vi alltså människor som bor ute på gatorna. Så antagligen är det många fler mekanismer än pengar som är inblandade.
Det som händer är att vi alla blir fattigare. Och det är det, mena vänner som är jämlikhet. Jämlikheten och solidariteten i Sverige var inte ämnad att fungera på detta sätt. Men man räknade inte med att antalet grupper (där invandrare står för en oproportionell stor andel) skulle öka till hundratatusentals personer som vill låta sig matas av systemet.
Därför är USA ett i huvudsak rikt land och Sverige faktiskt reellt sett ett fattigt. Vi har skapat ett system som plockar fram det allra lägsta bland de mänskliga drifterna.
Almedalsveckan var tydligen ett spektakel utöver det vanliga. Läste någonstans att socialiskartellen nu "räknat ut" att antalet fattiga barn har ökat med 60% under alliansens tid vid makten.
Som vanligt är detta naturligtvis fullständigt uppåt väggarna. "Fattiga" har inte fått det sämre, de ligger ungefär på samma nivå som 2006. Men eftersom den arbetande befolkningen har fått skattesänkningarna har skillnaden i utbetalda kronor blivit större.
Den typen av verklighetsförfalksning går svenskar på, gång på gång. Så förblindade av eländesbeskrivningar från lögnarna Sahlin, Ohly och Wetterstrand går de till valurnorna och röstar rött.
Socialbidragen, dvs den sk fattigdomsgränsen i Sverige, ligger på 4.600 kr skattefritt efter det att hyran, maten, hygienprodukter, skor, elen, buss och T-bana, läkarbesök, tandläkare, glasögon mm är betalt.
Så mycket har minsann inte bloggaren i relinkomst. Alltså kan jag kalla mig "fattig" och gå ut i medierna och beskriva min eländiga situation i det förfärliga landet Sverige.
En liten kul erfarenhet, till sist. I USA åkte vi en hel del Greyhound, långfärdsbussarna. Ett privatbolag grundat av en svensk. Billigt och bekvämt, perfekt service. När vi kom släpande med våra 50-kilosväskor togs de genast om hand och stuvades in i lastrummet av anställd servicepersonal. När vi gick av, samma sak.
Då vi kom till Arlanda och tog flygbussen till Uppsala fick vi själva släpa ombord dessa väskor uppför trapporna in i själva bussen där det var smällhett och dåligt med plats. Chauffören satt bekvämt tillbakalutad och väntade på (dyra) stålar. Bussen hade lastrum, men chauffören besvärade sig inte med att ens öppna dem.
En tredjedel av stolar och säten var sabbade. Och så klotter.
Vi var tillbaka i välfärdslandet.
Kommentarer