Diagnos på livet

Bloggaren hörde idag på nyheterna att unga som ligger i riskzonen för psykisk ohälsa får "ovetenskaplig" behandling. Det framgick att behandlingarna var i form av samtal både enskilt och i grupp. Detta var tydligen inte vetenskapligt nog.

Bloggaren som är psykolog i grunden, utbildad i den psykodynamiska skolan, vet lite om hur denna behandling genomförs.
Man utreder den unges situation genom, just det, samtal. Därifrån har man en hel verktygslåda med olika strategier för att den unge ska hantera just hans/hennes speciella svårigheter.
Det är inte fråga om att ställa diagnoser, eller utgå från färdiga åtgärdspaket, utan att anpassa behandlingsformen helt individuellt utifrån just den här ungdomens problem.

Det brukar fungera rätt bra. Naturligtvis varierar resultatet, men den unge får perspektiv och idéer på hur man bäst klarar av livet utifrån rådande omständigheter.

Men detta går inte att mäta empiriskt och är sålunda inte grundad på evidensbaserad vetenskap.

I dagens Sverige måste allt ha ett namn. Om det bara går att stoppa in i ett fack så finns ett koppel med färdiga lösningar. Sedan om just dessa passar just denna individen, är inte så viktigt. Huvudsaken är att man behandlar enligt skolboken för just denna diagnos.

Just därför finns det ett ökande antal diagnoser. Säkert har ni hört talas om ADHD, ADD, Asperger, DAMP, OCD och bipolär.
Är ett barn livligt, kanske busigt, har svårt att sitta still och pratar oavbrutet, "har" han/hon ADHD eller ADD.
Är barnet däremot tillbakadraget, blygt och hämmat "har" hon/han Asperger.
Osv.

Utifrån diagnoserna, för tendensen är att samma barn/ungdom kan ha flera/många diagnoser, har man så standardiserade åtgärdspaket som innefattar även sådant som medicin och sociala insatser som ingår under LSS; boendestöd och elevvårdsassistent.

Man ger alltså den unge en etikett som "onormal" och anpassar hela omgivningen efter detta onormala.

Allt fler unga får diagnoser av den här typen. Jag har hört 15-åringar som har 10 diagnoser och har flera typer av mediciner och åtgärdspaket.

Vad jag vill komma till är att denna diagnoshysteri är det som idag kallas för evidensbaserad behandling, dvs är vetenskaplig.

Det har alltså blivit vetenskapligt att klassa allt fler som onormala.

Det orimliga och mest extrema i sammanhanget, är att det som tidigare var variationer i personligheter nu är sjukdomar.
Har ni inte tänkt på att man pratar allt mindre om en människas personlighet?

Det är som om en personlighet i sig är något udda och onormalt.
Det hela är skrämmande och ger upphov till frågan: Vem är egentligen normal?
Hur slimmad och strömlinjeformad måste man vara för att passa in i normalitetsskalan?

Och är det enbart de mest stereotypa och karaktärsbefriade individerna vi vill se i ett samhälle?

Frågan går vidare.