Det svenska likhetstänkandet och mångkulturen

Som jag skrev i mitt förra inlägg så har etablissemanget blandat ihop jämlikhet och likhet. Bara för att man eftersträvar jämlikhet innebär inte att man tycker att alla människor är lika. I själva verket skapar ett kollektivt likhetstänkande intolerans för det annorlunda.

Intoleransen flödar faktiskt i det svenska samhället, tänk efter. Om du inte har familj, 2 barn (minst), hundra fritidsaktiviteter, fredagsmys etc, mmhr något fel. Om man har en psykisk ohälsa, är fet, frivilligt barnlös, homosexuell, är missbrukare, har en ovanlig sjukdom, är rik (jo faktiskt) eller har avvikande åsikter, kläder och intressen i förhållande till allmän konsensus; ja, då har du lite svårt att bli accepterad och respekterad. Du blir betraktad med misstänksamhet, grannars viskande bakom köksgardinerna och lite extra övervakad.

Kanske överdriver jag, men Sverige är långt ifrån ett land där alla blir likartat bemötta.

Det finns biologiska och psykologiska förklaringar till ovanstående som är universellt. T ex så har vi en tendens att attraheras mer av människor som utstrålar hälsa helt enkelt av den anledningen att vår biologi är så inriktad på att få en så perfekt avkomma som möjligt. Likadant är det förmodligen med utseende, vi föredrar helt enkelt de som är mest lika oss själva. Därmed inte sagt att det skulle vara etiskt rätt, men särskilt logiska har vi ju aldrig varit.

Men det är en sak att klassificera människor, en annan sak att döma och stigmatisera människor som har avvikande åsikter.

För när det gäller mångkulturen så är det i princip straffbart att ha avvikande uppfattningar. Det räcker med att vara olik den rådande (elitens) konsensus i mångkulturfrågan för att man ska bli dömd och utfrusen.

Men i likhetstänkandets land är det däremot viktigt att framhålla att även människor som lever som på 1600-talet och går klädda i sjok för att inte visa sin syndiga kvinnliga kropp, är lika oss.
Här uppmuntras sålunda utanförskap och udda levnadssätt, vilket man fördömer på andra områden.

Ingenting får sägas som kastar en skugga över en stor grupp av människor som lever utanför det svenska samhället. Tvärtom så "berikar" det oss, vi som har en så torftig kultur.
Vi som annars vet bäst i världen hur människor ska leva och har allt från både skrivna och informella lagar om det perfekta samhället där alla är lika.

En förklaring till detta egendomliga fenomen tror jag är rädsla. Vi är dels rädda för våra egna tankar om "detta är inte bra för oss", dels att krav på anpassning av mångkulturen skulle resultera i, ja vad, terrordåd kanske.

Försvaren mot just rädsla kan ta sig egendomliga former. Det här kan vara det typexempel som psykologer alltid har letat efter.

Kommentarer

Anonym sa…
I finskan har man ordet "tasa-arvo", som betyder "lika värde". Det var detta ord som gav riktningen i den feministiska kampen under 70-talet där.

I Sverige hade man ordet "jämlikhet", där betoningen föll på "likhet". Till sist var man tvungen att skapa ordet "jämställdhet" för att råda bot på dilemmat.

Men särskilt mycket bot på likhetssträvanden verkar man ändå inte ha lyckats med.

Populära inlägg i den här bloggen

Vad är människosyn?

SD inbjudna till värmen?

"Förgyllning förgår, men svinläder består"