Cameron - framtidens politiker

Cameron gick segrande ur striden om den politiska makten i England. Dock blev segern bara halvljummen när det visade sig att Tories inte får egen majoritet i parlamentet. Han har nu haft en liten privat flirt med Liberaldemokraternas ledare Clegg för att till stånd en något mer högerinriktad politik. Men hur denna koalition ska fungera är högst oklart med tanke på att liberaldemokraterna är Englands moderater, dvs högersossar men med en något mer radikal profil. Risken är därför att inget av Camerons mer radikala idéer blir bara just idéer utan full förankring någonstans.

England dras med samma problem som hela Europa: stor offentlig sektor med underskott i de offentliga finanserna. Cameron är en av de få som har en lösning på problemen: Att radikalt förändra samhällsuppbyggnaden.

Han vill minska politiseringen som idag finns på samhällets samtliga nivåer. Politiker är inte de som skapar demokrati, enligt Cameron; det är folket.
Han vill därför tillbaka till små, avgränsade enheter, "communities", som agerar självständigt och som är fria från myriaderna av politiker som brukar befolka dem.
Kostsamma, inkompetenta och maktfullkomliga har de tagit avgörande beslut långt över folks huvuden för länge.

Han är värdekonservativ och vill vårda det engelska kulturarvet, den rika historien och människors behov av kontinuitet genom historien fram till nuet.

Ett sätt att göra detta på är att motverka den mångkulturella utvecklingen som också i England har gått över styr. England har en befolkning på 51,5 miljoner och en muslimsk befolkning på 1,5 miljon (motsvarar 2,9 %). Att jämföras med Sveriges befolkning på 9 miljoner med en muslimsk befolkning på 0,5 miljon (5,5 %)!
Cameron vill därför kraftigt minska invandringen, vilket är populärt bland den engelska befolkningen som har fått nog av brottslighet och otrygghet.

Men frågan är nu hur mycket av Camerons politik som verkligen får ett genomslag när de tvingas samregera med ett parti som representerar gammalt korvspad, more of the same.

Hur som helst, Cameron har satt ner foten och har med nydanande och radikala grepp gjort att åtminstone mitt hopp för Europa ännu inte är helt förlorat.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

A-barn, B-barn och C-barn

Språket som klassmarkör

IS, OS, Co2 och JÖK