Kärlek botar inte ondskan



Ondska. Vad tänker man på när man hör ordet? Tänker vi på Hitler? Jovisst. Tänker vi på Stalin? Jodå. Men hur ställer sig samhället mot den nuvarande och ständigt närvarande ondskan; terrorismen och islamismen? Svaret är inte ja eller nej på frågan om islamism är ondska. Inte i Sverige.  Det kan lika gärna handla om barn som leker vuxna med hjälp av vapen. I Sverige är barn helig mark och tillmäts inga dåliga egenskaper oavsett hur lea de kan vara. De får ljuga, de får sparka vuxna på smalbenen, de får skrika som besatta i offentliga miljöer. För de är ju bara barn.

I gårdagens inlägg skrev jag om de resultat av de åldersbestämningstest som Rättsmedicinalverket hade gjort på "ensamkommande flyktingbarn". Som väntat fuskas det i tre fjärdedelar av fallen, 76 procent är i själva verket över 18 år och därmed långt ifrån barn. Dessutom är de i huvudsak unga män från muslimska länder. Vare sig det förstnämnda eller det senare känns betryggande. Överskott på män resulterar i högre antal våldsbrott och islam är den politiska ideologi som möjliggör att döda i Allahs namn.

Nyheten slog inte ner som en bomb. Rapport nöjde sig med några väl valda meningar om att "många" uppger fel ålder och naturligtvis som bloggaren förutspådde; förklaringen att "barnen" kan ha fyllt 18 efter att de anlänt till Sverige. Lugn, sitt still i båten, blunda och låtsas som ingenting. De små traumatiserade knoddarna ska naturligtvis inte anklagas för att agera omoraliskt och ljuga även om det är det de gör. Att de utgör en ovanligt brottsbenägen grupp är inte heller så farligt. Det handlar ju om barn och de vill ju bara leka av sig lite.

Vi öppnar gränserna för dem och förser dem med välfärdstjänster långt över vad "riktiga" barn bara kan drömma om. De skrattar säkert bakom våra ryggar när man talar om sina verkliga ålder för kompisarna.

23 juli sprängde sig en ung man till döds mitt under en popkonsert i Manchester. Han identifierades snart som Salman Abedi, 22-årig brittisk man med libysk härkomst. Han tog med sig 22 barn och unga i döden, 59 blev skadade. Ändå; Rädslan, skräcken och chocken blev alla drabbade av. Döden lurar ingen.

I Sverige skulle Abedi vara mer eller mindre ett barn med straffrabatt. I Sverige förminskas ondskan till att handla om gärningsmännens tuffa bakgrund i utanförskapsområdena. De socio-ekonomiska faktorerna betonas; på detta sätt lyfts ansvaret bort från gärningsmännens axlar till att handla om oss i majoritetsgruppen. Samhället förvandlas till den bödel som ytterst har hanterat yxan. Eller snarare bomben. Den lille pojken som råkat komma åt pistolen eller bomben är bara ett offer för omständigheter.

Vem minns inte Göran Greiders krönika om terrordådet i franska Toulouse där han beskrev mördaren Mohammed Merah som ”söndersliten av de globala krigen och motsättningarna, men också av det franska samhälle där klassorättvisorna och främlingsfientligheten är starka.”. Den togs sedemera bort från Dala-Demokraten där den var publicerad. (kan alltså inte länka, citatet finns dock här). Greider anser att det kapitalistiska systemet och amerikanerna är orsaker till världens ondska. Han skulle hellre dö än att sätta islam i samband med terrorism. Han är en tacksam karaktär för att åskådliggöra hur väl den muslimska världsbilden stämmer överens med den socialistiska revolutionsromantiken där fientlighet mot Israel och i förlängningen judarna, är en gemensam nämnare. Göran Greider har betydligt mer gemensamt med såväl islamism som nazism än vad som vore nyttigt.

Den eviga kärleken som fyllde bägarna vid manifestationen på Sergels Torg efter Rakhmat Akilovs dödskörning på Drottninggatan, har idag svalnat men tyvärr ersatts av en allmän likgiltighet över hur ondskan tar över vår värld. Vid Manchester-dådet lyste just inga brittiska flaggor upp på Facebook. Svenskar reagerar med likgiltighet när man borde drabbas av helig vrede över hur ondskan erövrar land efter land, stad efter stad. När är det relevant att ilskna till? När kan vi spy ut vår avsky över dem som bara vill se oss gå ner på knä och rekapitulera.

Så här skriver Johan Hakelius i ämnet:


"Ilska är en brett motiverande kraft. Den kräver rörelse, men inte nödvändigtvis oförnuftig rörelse. Ur ilska kan även växa ett behov av att tänka och analysera, en beslutsamhet att inte väja för det obehagliga, ett mod att se en fiende i vitögat, kraft att aktivt slå ned på det som är ont och avskyvärt."

Det kanske är det som fattas oss svenskar: Mod. Man måste vara modig för att se ondskan i ögonen, annars kan den inte bekämpas. Eller som Margaret Thatcher uttryckte det i en vitt spridd  intervju med Stina Dawbroski: "Om vi andra hade agerat som ni, hade Hitler vunnit".


Genom det fega hukandet, nallar över blodiga trottoarer och öppna dörrar för mördare,  gräver vi vår egen grav. Det ständiga infantiliserandet av vuxna människor tjänar bara enfaldens fåniga tryne. Till stor del handlar det om ett slags moderligt maktövertagande där det gäller mer om att vårda än om att försvara och bevara. Istället för kraft och beslutsamhet bjuder vi in ondskan eftersom vi är snälla. Ingen ska väl tro att vi blir tackade för det.


Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

A-barn, B-barn och C-barn

Språket som klassmarkör

IS, OS, Co2 och JÖK