Varför väljer man att flytta?

Bloggaren har flyttat oändliga gånger och har varje gång beslutat mig för att aldrig flytta en enda gång till. Men så har inte skett. Som mest har jag bott i samma lägenhet i 12 år. I övrigt har det rört sig om några år innan det är dags igen. Varför flyttar jag? Jo, antingen har gräset varit grönare någon annanstans, eller också har jag blivit med sambo. De senaste gångerna har det handlat om ekonomi och om det faktum att det är omöjligt att få en bostad om man inte tar till en genväg förstås. Min nuvarande bostad fick jag enbart av rena rama turen. Ibland ler gudarna mot en.

De har de gjort i landet också. Under 50- och 60-talet gick Sverige som på räls. Allt kunde bara bli bättre. Faktum är att jag själv aldrig har upplevt ett bättre Sverige än det jag växte upp i under 60-talet. Sådant upptäcker man i backspegeln.

Vi fick massor av invandrad arbetskraft från länder som Jugoslavien, Italien, Estland, Lettland, Grekland, Polen och så då Finland; den största invandrargruppen. Varför valde dessa att flytta till just Sverige? Jo, gräset var grönare här, bostäderna bättre, lönerna högre och arbetsvillkoren bättre. Kulturen skilde sig inte speciellt mycket och svenskar var relativt hyggliga mot de som satsade och ansträngde sig för att både bidra till det svenska samhället och jobba hårt för att komma någonstans. Svensken i gemen rynkade på ögonbrynen åt dem som man valde att kalla zigenare och tattare. Våra föräldrar varnade oss för dem och att vi inte skulle åka upp till den där kullen där de höll till i sina husvagnar och fallfärdiga fulbyggen.

Utifrån ovan nämnda perspektiv var det lätt att förstå invandrarna. De önskade sig ett bättre liv och vi hade förmågan att erbjuda dem detta plus att dra nytta av deras arbete. Det var en win-win situation. Men hur kunde allt vända sig så totalt till den situation vi ser idag? Var och när började detta moras som har lett fram till detta flyktingkaos vi ser idag? Och varför?

Jag tror allt började med chilenarna. När den demokratiskt valde socialistiske ledaren Salvador Allende störtades från sin post och ersattes av militärdiktatorn Pinochet beslöt sig ett stort antal chilenare att fly(tta) till Sverige. Vårt land styrdes av en viss Olof Palme som proklamerade att Sverige var världens enda demokratiska socialiststat. Chilenarna övertygade Palme och halva Sverige att de var på flykt undan en säker död med självaste Pinochet vid giljotinen. Sant eller inte men det var här den stora omsvängningen skedde mellan invandring av arbetskraft och invandring av s k flyktingar.

Palme klubbade igenom sitt mångkultursexperiment 1975. Om detta och hur dagens situation byggts upp finns att läsa på Aktualia:

"Beslutet att förvandla Sverige till ett mångkulturellt samhälle fattades av en enig riksdag 1975 (proposition 1975:26) och detta var det grundläggande beslutet. En stor del av invandrarna förväntades bosätta sig i Sverige för gott, samtidigt som de önskade bevara sin ursprungliga identitet. Man tog alltså avstånd från tanken att invandrare skulle vilja assimilera sig till det svenska samhället. Dessutom var ökad internationalisering ett övergripande mål i samhällsplaneringen. Alla partier var eniga."

I fortsättningen skulle mångfald praktiseras på alla nivåer i samhället. I jämlikhetens namn skulle alla behandlas som lika olika för att mångfalden skulle manifesteras och vidmakthållas. Om man lyckats?

2016 var det 1,7 miljoner människor som var födda utomlands enligt SCB. Med tanke på att 2:a och 3:e generationens invandrare i högsta grad bidrar till mångfalden så lär siffran stiga ytterligare någon miljon.

Varför har då araber och afrikaner i så hög omfattning flyttat till ett kallt och kargt land uppe i norra Europa? "De flyr för sina liv!". I hur hög grad stämmer detta? Det vet ingen. Men det man vet är att en enkel resa med några mellanlandningar, kan kosta bortåt 150.000 kr. Varifrån får de svältande barnen med de uppblåsta magarna och flugor i ögonen, dessa pengar?

De vi ser på våra gator är kvinnor täckta i fotsid klädsel sytt i tyg av högsta kvalitet. De vaggar förnöjt omkring, välgödda och tjocka med en ständig barnvagn framför sig. De är inte de som flyr för sina liv. De är trötta på att bo i fattiga länder, javisst, och här i Sverige vet man att det går att leva ett helt liv utan att försörja sig på egen hand, eller ens lära sig språket! Sverige har blivit ett land där inga krav ställs på egenansvar och egna skyldigheter. Istället betonas rättigheter ut i absurdum.

Jag ställer inte längre frågan hur det kunde bli så här, utan vad vi ska göra åt det. Det ligger en rädsla i luften som inte fanns så sent som för tio år sedan. Rädslan handlar inte enbart om tryggheten i att gå hem i mörkret, rädslan handlar i högre grad om vad det är för fel på mig som inte längre kan acceptera att det ser ut så här.

Bloggaren accepterar inte att tystnadens matta har lagts sig över våra hus, våra jobb och våra barns skolor. Men det går inte att bara lägga sig för att dö, lösningen kommer alltid att vara: Flytta. Någonstans där kanske inte gräset är grönare men där luften blir lättare att andas. Kvävningskänslan ökar för varje dag när nästa dåraktighet hoppar ur genusmunnar och socialistliberaler. Det känns inte som om jag lever i ett fritt land längre. Jo, det är ett fritt land, men friheten är villkorad. Säg vad du vill bara du säger det som är rätt och det som vi vill att du ska säga. My ass. Beställer en taxi....