Svensken - inte som folk är mest

För en gång skull ska bloggaren inte skriva något kritiskt om det svenska systemet och hur det utarmar oss ekonomiskt och andligen. Det sistnämnda är nämligen inte sant. Visserligen har vi ett politiskt förtryck om vad vi ska tycka, tänka och känna men i djupet av våra hjärtan råder ett helt annat klimat.

Svensken skiljer sig från andra folk, så är det. Den internationella uppfattningen om som försagda, lite dumma, naiva, medgörliga och följsamma, stämmer helt enkelt inte.

Vi är konflikträdda. Det är det enskilt största problemet med oss. Vi tycks inte förstå hur pass öppet Sverige egentligen är. Att sedan debattklimat är så dåligt är egentligen ingen anledning till att hålla käften.

Det finns massor av kloka, kärleksfulla och insiktsfulla människor i Sverige. Att vi blir avfärdade som rasister och fascister när vi uttrycker tvivel inför den massiva asylinvandringen Sverige, säger enbart någonting om våra belackare som magsura besserwissers som är livrädda för att tappa sin mediala makt. De fattar inte att de har tappat ansiktet för gott när de anklagar människor för något de inte vet något om. De ovetande är en sak, men de medvetet illasinnade är något helt annat.

Svensken vill bara ha ordning och reda och vi är ett folk som gillar organisatoriska lösningar till att vara med och påverka. Därav alla fackföreningar och det civila samhällets alla studiecirklar, kurser, stödföreningar, hjälporganisationer, jakt- och golfklubbar, kyrkornas välgörenhet, ungdomsverksamheter osv,,, Alla är de till för utvecklingsarbete, alla ser de till människors behov.

Det politiska och kulturella etablissemanget gillar egentligen inte att människor tar makten över sina liv genom egna organisationer. De är ett hot mot det egna skrået. Makten älskar makten.

Svenskarna fortsätter de egna initiativen. Dottern får gå och spela piano och sonen får vara med i sin hockeyklubb. Att det inte följer genusdirektiven skiter man i. Pojkar i blått och flickor i rosa, vad är det som är fel med detta?

Detta är ett genomgripande drag i den svenska kulturen. Ja , ja, låt dem stå på sina barrikader och skrika om hijabuppror och rasifiering. Verkligheten tar vi själva hand om på hemmaplan. På hemmaplan tar vi hand om våra liv själva och ingen jävel ska komma och lägga sig i.

Hemmet är för övrigt det allra viktigaste för oss. "Mitt hem är min borg". Här bestämmer vi helt själva utan pekpinnar även om Staten försöker. Hem och familj är konstellationen som är orubblig trots politikers och proffstyckares försök att splittra detta fundament. Behoven står i centrum.

Det beror sannolikt på att ensamheten är så skrämmande. "Ensam är ingen", svenskarnas absolut sämsta inställning till hur man behandlar andra människor. Parmiddagar, grannfester, krogbesök; många utesluter ensamstående på ett sätt som gör ensamhet till ett stigma. Det är i grupp man är något, vilket också kan förklara vår faiblesse för kollektiva lösningar.

Annars är svensken allmänt subtilt trevlig på ett sätt som utlänningar har svårt att upptäcka. Vi måste själva ta initiativet för att något ska hända. Vill vi inte, så blir det inget. På detta vis är vi väldigt receptiva för stämningar i atmosfären, vad som passar sig och inte. Öppenheten är lite dubbel, men på det hela taget är vi mycket trevliga och hjälpsamma om vi känner för det.

Bloggaren vill inte skryta (ytterligare en svensk egenskap!), men jag tar ofta kontakt vid typ busshållplatser, tåg, köer och väntetider. Dessutom hjälper jag gärna handikappade och gamla människor liksom om någon har trillat från cykeln eller halkat omkull. Jag brukar t o m hjälpa snorfulla hem när de inte kan ta hand om sig själva. Jag tror att jag är en ganska ordinär svensk, möjligen lite mer öppen. Och jag bemöts alltid med öppenhet tillbaka. Efter någon minut kan man grymta om de sena bussarna, ytterligare en minut och man skämtar och efter en stund kan man prata om tiggare och politiker och sedan är isen spolad.

Att arbeta är viktigt; man måste göra rätt för sig och inte ligga någon till last. "Den som ej arbetar ska heller inte äta", "Den som är i skuld är inte fri", "Var och en är sin lyckas smed", "Karl för sin hatt", är uttryck som manar till flit och ansvar vilka är riktiga honnörsord för en svensk. Särskilt förr. Med tidens läckande transfereringssystem är det ju som bekant möjligt att leva ett helt liv på bara bidrag. Men i grunden är detta föraktligt enligt de flesta svenskar.

De romska tiggarna ses därför som ett eländigt gissel och parasiter utanför varje affär och gathörn. De passar inte in i svenskarnas världsbild på hur en människa beter sig för att arbeta ihop pengar för egen försörjning. Detta kan låta förmätet men egentligen handlar det om stolthet. Att jag fixar till mitt liv och tjänar mina egna pengar är med andra ord en förutsättning för att jag ska känna mig nöjd och tillfredsställd. Det är ganska hårt gentemot dem som inte kan göra detta p g a fysiska och psykiska funktionshinder.

Den egenskap som brukar anges och framhävas är svenskens öppenhet och tolerans för olika kulturer och folk är däremot lite av en dröm. Vi gillar inte olika, vi gillar lika, att arbeta med likasinnade och umgås privat med människor som är lika oss själva. Däremot finns det en ärlig nyfikenhet på andra länder och hur dessa lever, inte minst p g a vårt resande.

Att en del som flyttar hit inte känner sig välkomna in i samhället är en konsekvens av att det är fult att vara nationalist, att älska Sverige. Vi mumlar i skägget och kallar oss "osvenska" när vi kan uppvisa någon egenskap som vi anser är mest lämpad att visa utåt. Detta skapar myror i huvudet för nytillkomna eftersom man inte riktigt kan anpassa sig till det nya landet och dess kultur. Och då menar jag de människor som kommit hit mer än att ha asylinvandrat och inte uppvisar någon större lust att anpassa sig.

Svenskar i allmänhet är ganska roliga, absolut inga tråkmånsar. Tråkmånsarna finner vi däremot på parnassets tebjudningar där porslinet diskuteras och den senaste operauppsättningen av Parcival. Tråkmånsarna finns också på vänsterelitens vattenhål, på flera håll än Södermalm och i demonstrationer mot USA eller SD:s representation i några dussin sammanhang. (Ajdå, nu har jag fördomar).

Detta var bara en löst sammanhängande uppsättning av allmänna och generaliserade grader av "den typiska svensken". Sanningen är att vi aldrig hittar dem alla i en och samma individ men har vi ett kluster på 100 människor kan vi möjligen hitta dem alla.