Flyktingpsykiatri med politiska förtecken

Den s k Psykiatrireformen, sjösatt 1995, hade möjligen som mål att erbjuda svårt psyksjuka människor ett alternativ till mentalsjukhusen. Men det som händer är att den psykiatriska slutenvården krymper med två tredjedelar och människor kastas bokstavligen ut på gatan. "Reformen" med nya satsningar på psykiatrin blev bara en skönskrivning för slakt av en vård som behövs för de mest sårbara människorna i samhället.

Därför häpnar man när man läser att en uppbyggnad har skett av s k transkulturella psykiatriska centrum i bl a Stockholm och Uppsala. Och där spar man inte på krutet. Medan svenskar med psykisk ohälsa träffar (olika) läkare vartannat år utan behandlingsplaner eller möjligheter att möta vårdgivare i team, så erbjuds istället detta "nyanlända flyktingar med uppehållstillstånd, invandrare med flyktingtrauma t ex krigsupplevelser, etnisk rensning, fängelse- och tortyrupplevelser."

Ja, vad ska man säga: Grupper, traumabearbetningar, vårdplaner, terapeutiska insatser och nätverk uppbyggda på en hel radda av myndigheter och rehabinstanser. Bloggaren undrar var alla dessa resurser kommer ifrån. Att resurser inte räcker till den somatiska vården i allmänhet och till psykiatrisk vård i synnerhet, har folk på något sätt bara svalt och accepterat. Men uppenbarligen finns det pengar om de är riktade och öronmärkta till flyktingar. När blir folk förbannade på riktigt?

Om man ser till svårighetsgraden av traumaupplevelser så kan en uppväxt med misshandel och övergrepp skapa ett livslångt lidande i form av social ångest och relationsstörningar. Inte sällan utvecklas det till psykisk sjukdom. Även om krigsupplevelser är svåra är de ändå inte något som drabbar personligheten. De stresspåslag som ingår i trauman minskar relativt snabbt och 75 procent klarar själva av att hantera sina upplevelser. Och den nu flitigt förekommande diagnosen PSTD, Posttraumatiskt Stressyndrom, som man menar alla flyktingar är drabbade av, ger i förlängningen inga bestående skador även om det förekommer.

I Psykologiguiden kan vi läsa:

"Samtidigt som man ska vara stödjande är det viktigt att tänka på att den människa som drabbats av något svårt kan hjälpas av att känna att han eller hon nu har fått kontroll över situationen. Därför kan det vara bra att inte bara ”ta hand om” personen utan även lyssna till och uppmuntra personens egna initiativ.

Att behandla någon som ett passivt offer är sällan ett stöd. Det är viktigt att förmedla hopp. Man ska naturligtvis inte tvinga den drabbade att göra saker, men att aktivera sig och fokusera på ett uppdrag kan ge en känsla av kontroll och skapa distans till det inträffade."

Stresshormonet kortisol ökar vid långvarig stress. Det kan ge depressioner och ångest och brukar ingå i det vi kallar för negativ stress. Oftast innebär negativ stress att man lätt blir utmattad och känner att man inte kan påverka och kontrollera sin situation. Att behandla någon som "ett passivt offer" är alltså kontraproduktivt vid negativ stress, men det är precis det man gör i flyktingindustrin. Man tar pengar från den krisande psykiatrin och pumpar istället in det i verksamheter som sysslar med att lära flyktingar att de är hjälplösa och behövande.

Att detta får fortgå år efter år handlar om politik och psykologi. Flyktingindustrin skapar tiotusentals nya jobb varje år. Den människa är inte född som biter av handen som föder henne. Det saknas så mycket kompetens i kommunerna som så småningom övertar statens och Landstinget ansvar, att det förstör både människor och ekonomi.


Politiker i alla läger har en unken syn på de med psykisk ohälsa. Man förklarar ohälsa utifrån samma "socioekonomiska faktorer" som allting annat som på något sätt har gått fel. Därför blir alla insatser kollektiva och utförs av outbildad arbetskraft för att pressa ner kostnaderna. Undantagen är de områden man kallar för "utsatta" där alla lever i "utanförskap" där miljonregnen tävlar med "kompetensregnet".

Eftersom flyktingar och då speciellt "barn" är så traumatiserade, kan varje beteende ursäktas med hänvisning till hjälplöshet och utanförskap. När ensamkommande "barn", d v s halvvuxna och vuxna män, antastar, våldtar, misshandlar, knivhugger, vandaliserar och utför andra övergrepp, finns alltid en lämplig socioekonomisk och traumabaserad förklaring att ta till. (Tänk bara på rikspolischef Dan Eliasson).

Våldtäkter begångna av ensamkommande är rekordmånga. Här är en beskrivning av en dubbelvåldtäkt och en svår misshandel av en minderårig kille. Tre 16-åriga afghaner stod för den prestationen.

DN presenterar en exposé över de tre senaste våldtäkterna på HVB-hem där de traumatiserade unga männen från Afghanistan ger sig på småkillar på 8-12 år. De behöver bostad, skolundervisning och allmän omsorg inom ramen för Socialtjänsten för att trivas. Ironiskt nog även denna enhet som beslutar om omhändertagande efter grova brott.

Det är bl a dessa som de Transkulturella Psykiatriska Centrum ska terapeuta. Trauma betraktas automatiskt som en förklaringsmodell till våldsamma beteenden trots att det bara är en teori om människan som en slags maskin som man matar med lämpliga ingredienser.

Svensk politik har en förkärlek till sådana enkla förklaringsmodeller. Man tror dessutom att man kan påverka människors beteenden med pengar. När det gäller de våldsamma och kåta afghanska männen fungerar de förenklade orsakssambanden alldeles utmärkt. Man anser sig göra en insats, man tycks tro att man i sin oändliga omsorg är riddare på vita hästar. Inställningen till hela komplexet är naiv och verklighetsfrämmande. Man har inga problem att kalla åsiktsmotståndare för nazister, men man har stora problem med att se att alla, t o m ensamkommande "barn", är en produkt av sitt kulturarv.

Men ytterst handlar det om rädsla. Rädsla för just det våld som ensamkommande står för, är den egentliga bakgrunden till alla insatser. Ingen biter ju av den hand som föder en...