Jämmer och elände

Bloggaren har tidigare skrivit det: De (själv-)goda älskar offer. Det är bara i förhållande till offer man kan visa sin eviga godhet. Som jag uppdaterade igår: Begåvade barn är och har problem och behöver stödåtgärder. Men eftersom "alla barn" är begåvade måste man skilja ut de smarta och kalla dem för "särbegåvade".

Myndighetssverige, politiker och mediafolk önskar sig inga framgångsmänniskor. Det gäller att kväva det i tid som i fallet med de "särbegåvade". Hacka dem och deras begåvning i småbitar och dela ut dessa till "de utsatta" Den begåvade har inget att vinna på det, bara förlora. Från tidigt i livet förses begåvade barn med ett stigma; man förlorar sin självkänsla, sin självklara klarsyn och slutligen allt man kan, eller snarare kunde. Skolan har lyckats: Strypa ytterligare en värdefull individ i lindan.

Det finns nämligen inga värdefulla människor heller. "Allas lika värde" ska förstås utifrån sin egentliga kontext. Varför anstränga sig för att bli något mer, någon speciell och någon särskild? Du bemöts med fräsande fnysningar för att du tror du är något bättre. Nej, bäst är det när alla kravlar i gyttjan och tycker synd om sig själva. Då har vi åtminstone lika värde.

Om det råder avsaknad på offer skapar man dem. I Sverige offerförklaras i stort sett alla asylanter oavsett varför de är här. De långa intervjuerna som är en exposé över osannolika vedermödor, berättas av ensamkommande barn på 25 år. De lägger in alla dramatiska effekter på precis rätt ställe och den hängivna reportern (nästan alltid kvinna) följer taktiskt in i klagovisan. Det är så tacksamt så reportern nästan hoppar högt av glädje.

För det är så; jämmer och elände skapar en slags eufori hos de etablerade klasserna i Stockholms innerstad. De skulle aldrig klara sig om det inte vore för jämrandet i eländets kvarnar. Kanske beror det på att de är just de burgna och etablerade klasserna i Stockholms innerstad. Man behöver en motvikt mot alla vernissage, sit-coms, opera, samhällsorienterade teatrar, de trendiga caféerna och balkongträdgårdarna.

Fast jämrandet har en ganska stor spridning även utanför Stockholm. Ingen är profet i sitt eget land Sverige. Nej, de riktigt begåvade artisterna, filmskaparna och skådisarna får söka sin lycka utomlands och få sitt "lika värde" tillintetgjort. Likadant är det med högutbildade i naturämnena och matematik.  "Lika värde" är inte förenligt med matematikens inre värld.

Varför finns denna obegripliga faiblesse för offer i alla former och storlekar? Ja, helst ska det vara barn förstås, det är en riktig lågoddsare. Alla vill ha snyftande barn att gotta sig i. Tidigare, innan gummibåtar i Medelhavet, förtvivlade syrier och frysande tiggare, så fanns jämmer och elände på landsbygden. Oändliga TV-serier speglade Det Gamla Sverige i all dess hunger och otäta bostäder där vattnet frös på vintrarna.

Men som sagt, det speglade Det Gamla Fattiga Sverige så nu började man istället skapa serier som var socialrealistiska intill outhärdlighet. Mobbade skolbarn, ensamma mammor, sjuka djur och gamla människor med brutna lårbenshalsar.  Allt gick hem i stugorna.

Men nu har offren ytterligare bytt skepnad.  Muslimer och muslimer. Som blir strukturellt diskriminerade trots att de söker hundratals jobb, enligt dem själva. Man är offer för svenskarnas rasism och frågan är om tonläget någonsin har varit så högt.

Maktelitens behov av offer ter sig ibland helt absurd. Som när en muslimsk kvinna sade sig ha blivit misshandlad och fått sin sjal avsliten. Då avgick ett stort demonstrationståg med bl a Gudrun Schyman, Veronica Palm och Alexandra Pascalidou, som ville visa solidaritet med kvinnan genom att helt frivilligt klä sig i hijab, sjal. Den mest kvinnohatande kulturen i världen fick stå som modell när vänsterkvinnorna solidariserade sig med den muslimska kvinnan.

Och det är exakt här som det blir väldigt obehagligt. Jämrandet som tenderar att förändra vårt samhälle håller också på att förstöra det.  Här är en drapa om "de som saknar asylskäl och tvingas jobba för 19 kr/timme". Man sviker den journalistiska traditionen när man aldrig kontrollerar fakta och väljer jämrandet.

Muslimer är otroligt tacksamma objekt att jämra sig över eftersom de alltid, alltid är offer. Att makteliten tycks vara så blödig inför islam beror på att offermentaliteten appellerar på dem. Det är oerhört tacksamt att rapportera om alla orättvisor och övergrepp som just muslimerna hävdar att de är utsatta för. Deras upprörda och rent av skrikiga röster lämpar sig väl för radion. Det finns en barnsllg touch på detta, mycket p g a de kvinnliga reportrarna.

De flesta asylanter är muslimer. Det ger dem en dubbel offeridentitet och är alldeles oemotståndligt för mediaeliten. Jämrandet når oanade höjder varje dag.

Vad vill man åstadkomma, vad är syftet med all dessa känslomässiga orgier i offerförklaringar? Ett offer är en individ som reduceras i värde (om man så vill) till något som måste bli omhändertaget och lullat med. Vanligtvis vill inte vuxna människor bli lullade med, men när det gäller de "små" ensamkommande finns det ingen gräns för lullandet och berättelserna om hans äventyrliga resa till Sverige och att han är ensammast i hela världen.

Det fyller ett behov, framför allt hos kvinnor, att i ett kallt samhällsklimat där livet bara räknas i arbete, arbete och arbete, så vill man känna riktigt och äkta engagemang för någon. Det ger en återkoppling i och med att man känner sig behövd och kan göra skillnad. I slutändan handlar allt om att vara uppskattad och älskad.

Det kalla Sverige ökar det här behovet till det vi ser idag. Löjeväckande jämmer och intervjuer drypande av sentimentalitet. Det är kanske enda gången man känner att man gör något riktigt och sant. Att det sedan bygger på lögner och hitte-på spelar ingen roll. Man får känna det man behöver ändå.

Att kalla 25-30-åriga män för barn är en ofattbar förvanskning av verkligheten. Men kvinnor, mer än män, VILL att dessa män ska vara barn och då snurrar man in sig i en mix av tankar, känslor och behov. "Barnen" finns bara i betraktarens öga. Men det är tillräckligt för att man ska ånga på i sina offerspår där ingen lögn är för stor för att man ska tro på den.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

A-barn, B-barn och C-barn

Språket som klassmarkör

IS, OS, Co2 och JÖK