Ett värde lika gott som något annat

Bloggaren fyllde jämt häromsistens. Det tycks man göra allt oftare numera. Men det är inget att gräva ner sig för. Framtiden ligger ju alltid framför hur gammal man än blir. Imorgon fortsätter alltid att vara imorgon.

Jag fick tidigt en aversion, rent av fobi mot att fylla år. Jag skulle fylla 5 och min mamma hade bjudit in mina lekkamrater, men vad händer? Jo, EN kom. Han glufsade i sig halva tårtan och var klart nöjd med att vi inte var fler. Den killen skulle faktiskt bli den som gav mig min första, blöta puss många år senare.

Det finns egentligen bara en födelsedag jag har firat så där på riktigt med hundra inbjudna, pukor och trumpeter och massor av sprit. Men då var vi tre hågade som fyllde, annars hade väl uppslutningen inte varit så gigantisk. Jag bodde nämligen långt "hemifrån", nere i Lund...

Sedan följde ett antal år jag bara vill glömma, problemet var att det gjorde alla andra också. Mina två (halv)syskon försvann helt och kontakten återknöts inte förrän vid våra föräldrars bortgång. Därefter blev åter födelsedagar en aning viktigare. Fast problemet var ju kvar, mina egna födelsedagar blev problematiska.

Men när jag fyllde Big Five förra gången (=/) bjöd jag hem dem. Och förbannelsen visade sig äga lika stor kraft som när jag var 5. Nej, DE skulle bjuda hem mig till SIG på för dem lämplig dag och tid.

OK, skulle jag säga nej? Det gick ju inte heller. Istället åkte jag alltså iväg 10 mil för att bli firad! Jag var klart irriterad och skulle förmodligen ha sagt ifrån. Istället var jag där i en timme, ursäktade mig med att jag hade annat att göra och åkte hem igen.

Så nu vid senaste begivelsen fick jag två hälsningar från var och en av dem. Via SMS. High Five för Big Five!

Vad är det man säger? Ett samtal betyder så mycket. Åh så vare' slutgnällt.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

A-barn, B-barn och C-barn

Språket som klassmarkör

IS, OS, Co2 och JÖK