En studie (Ett) i etisk-moraliskt förfall
Bloggaren har åter en egen dator (abstinensen blev outhärdlig) och kan åter länka, fixa bilder och filmsnuttar.
Först en observation från Språkpolisen: Just nu är vi inne i den orange säsongen. Det orange kuvertet sticker fram som en giftvarning i det annars vita innehållet i brevfacket. Innehållet bekräftar; man blir svårartat illamående.
Detta blir groteskt tydligt när man läser om hur beräkningen har gjorts. En av posterna anges som "ARVSVINST från avlidnas pensionskonton".
Alla vi levande personer gör alltså en VINST på att folk har vett att dö i tid. Språkpolisen anser att denna formulering speglar den människosyn som dominerar den svenska staten och alla dess spindelnät. Krasst, cyniskt och iskallt.
Med detta i åtanke går det att relatera till SR:s stora nyhetsfördjupande program Studio Ett, 16.00 - 17.45 alla dagar. Redaktionen utgörs av Jörgen Huitfeldt, Helena Groll, Lars Johansson och Li Hellström. Det är dessa som är ansvariga för samtliga inslag i programmet.
Härom veckan intervjuades Israels ambassadör i Sverige, Isaac Bachman, om det faktum att judar i framför allt Malmö är utsatta för såväl attentat som dagliga trakasserier. Han fick då frågan om att judarna kanske själva har en skuld i den växande antisemitismen.
Han blev med rätta oerhört upprörd och svarade att: "Är det då också en kvinnas eget fel om hon blir våldtagen?". Reportern svarade inte på detta utan upprepade bara sin fråga om judarnas eget ansvar.
Eko-redaktionen bad senare om ursäkt men först efter en storm av kritik. Inslaget har raderats från arkivet. Men inga huvuden rullade. Och inga större åthävor i övrigt heller från åsiktseliten. Hur skulle det ha låtit om det gällt muslimer? Hur är det nu: är inte alla människor lika mycket värda?
Men det dröjde bara en vecka och sedan trampade Studio Ett-redaktionen rakt ner i träsket igen. Denna gången om inte ännu värre.
IS slaktar företrädesvis kristna, men det duger med vilka västerlänningar som helst. Världen ska bestå av muslimer, bara muslimer. De folkgrupper som just nu mördas på löpande band är kristna kopter yezidier och assyrier. Det bor och lever 100.000 - 120.000 assyrier/syrianer i Sverige. De första kom redan 1967 och vartefter krigen har rasat mot dem i Turkiet, Libanon, Syrien och Irak har de kommit i stora skaror, många till Södertälje.
1915 bedrevs ett renodlat folkmord mot dem signerat Turkiet. Önver Cetrez skriver på Expressen Debatt om att det som nu händer är ytterligare ett folkmord på assyrierna. Nu är det dödens fotsoldater i IS som håller i svärdet/sabeln likt Ali Baba och de fyrtio rövarna. Kristna är världens mest förföljda folk. Trots detta tar man inte upp sina vapen. Till det yttersta tycks man tro på Jesu kärleksbudskap i Bibeln. Fast det är Armagheddon man nu möter.
Bassam Ishak, ledare för en stor assyrisk organisation, reser nu runt i Europa för att be EU om hjälp. mot IS. Från Sverige är emellertid intresset svalt. Som bekant handlar "solidaritet" här om bidrag till barnfamiljer och inte att ställa upp om ett närliggande land eller folk invaderas av fienden. Till världens alla krigszoner skickas pengar som aldrig når de mest behövande samt manualer till alla de vapen man säljer till diktaturerna i MENA. Ja och så lägger man nu mest krut på sin ansökan om ett medlemskap i FN:s säkerhetsråd (där även diktaturerna från MENA ingår). Jenny Nordgren skriver ironiskt i SvD angående den oerhörda prestigen att sitta i säkerhetsrådet att:
"I utvärderingarna av vad som gick snett där (Finland nekades inträde) nämndes att de nordiska länderna har en tendens att skriva folk på näsan om hur de tycker världen ska se ut, och att det kan framstå som en aning drygt. Inte för att Sverige någonsin skulle kunna uppfattas så."
Som sagt; när det bränner till på allvar så lägger sig de svenska politikerna platta och undandrar all fysisk hjälp till de drabbade områdena/länderna.
Som nu, den pågående slakten av kristna som nu har uppgraderats till folkmord av en rad prominenta aktörer på den internationella arenan. Fast här i Sverige törs ingen etablerad ta ordet i sin mun.
Ove Bring, professor i folkrätt, intervjuas i Studio Ett 26 februari (c:a 57 minuter in) får förklara(!) vad ett folkmord är för den okunniga och rent av ovettiga programledaren. Sedan matar denna på med frågor om "hur många som måste erkänna ett folkmord", eller hur många offer som egentligen krävs för att det ska betraktas som ett folkmord. Ove Bring blev förargad, det hördes. Han är ju trots allt expert på detta och programledaren ifrågasatte den på sitt negativistiska och smått aggressiva vis. Om hon var densamma som den i judedeblachet låter jag vara osagt. Inställningen var densamma; muslimer är aldrig förövare utan är på något sätt immuna för alla anklagelser eftersom de alltid är offer och utplundrade av den store Satan. Sedan får de slakta hur många som helst, det finns alltid en förmildrande omständighet.
Det uppenbara i detta står helnaket klart när samma tyckarlobby uttalar sig om de grupper i både MENA och i Sverige som man försett med en offerstämpel. Det finns alltid en ursäkt, det finns alltid en färdig kompott av vår egen skuld, de andras utsatthet, oskuld och oförmåga att själva hantera både sitt liv och sin tillvaro.
Vare sig de gäller de romska tiggarna eller de kriminella invandrargängen så är utgångspunkten alltid att dessa saknar egen förmåga utan stannar i sitt elände om inte vi i vår oändliga kraft av godhet och resurser ställer upp för dem.
Det är i grunden en både rasistisk och överlägsen attityd till de människor som man antar står under. Om dessa kämpar sig upp är de inte intressanta att skildra i långa reportage. En berättelse om att lyckas trots dåliga odds skulle ju tillskriva denna människa en förmåga och en kraft som är jämlik den egna. Det slutar nästan i en besvikelse. Allt måste accepteras som oföränderligt för att jämvikt ska råda. Eller rättare sagt; ojämvikt. Behovet av ojämvikt går inte att underskatta.
Å andra sidan: hur förföljda, fattiga och hur många liv som släcks i en lerig sörja; tillhör de den judisk-kristna kulturen är de sålunda högst kapabla att ta hand om sin situation själva. Ingen pardon.
Kommentarer