Demokrati i klassrummet








Bloggaren var väl inget superljus i skolan från början. I första klass hade vi en gammal hagga som slogs. Naturligtvis var hon tacksam att reta. Hennes special var att vrida om öronen på oss. När jag kom hem från skolan såg jag ut som Två Solröda Segel.

Fast det blev bättre. Och min hand viftade väldigt ofta i luften. Jag uppfann en teknik så att det  smällde om handen också. Den använde jag när läraren frågade någon annan unge som inte fattade halvsju. Sedan fanns ju de där som sträckte armen rätt upp i bästa Heil-stil och svarade på fjantfrågor.

På gymnasiet hade vi en sådan tjej i klassen. Hon hade ett spanskt namn men vad jag vet så pratade hon aldrig spanska. På engelskalektionen kunde hon Heila med armen och svara på en fråga om vad t ex "Craft" betyder. Hon svarade då "Kraft". Men vi var artiga och skrattade inte.

Hon skulle ha mått bättre av det nya "Pinnsystemet" som tydligen just har introducerats på bl a Ängsnäskolan i Huddinge, Stockholm. "Nu ska skolan bli mer rättvis", menar visionärerna och plockar även in ordet "demokrati" också.

Metoden som kommer från England har det prövande namnet "No hands up" och betyder helt enkelt döden för den Heilande armen i luften. Läs mer



Istället används glasspinnar(!) med barnens namn på som fröken har nerstoppade i en skål. När hon ställer en fråga så drar hon en pinne och stackarn med namnet blir tvungen att svara oavsett om han kan eller inte. Dessutom har fröken namnen på pinnarna riktade mot sig så hon är i högsta grad medveten om vilket namn hon drar.

Snacket om rättvisa och demokrati är naturligtvis rent bull. Detta är ju ett sätt att införa den amerikanska skolans frågeteknik. Läraren bara slänger ur sig en fråga och riktar den till en elev oavsett om denne viftar eller inte. Om elever sitter okoncentrerade och/eller pratar så väljer naturligtvis fröken deras namn.

Så i själva verket är det sätt att försöka skapa mer ordning i skolan. Och då är det ju inte helt fel. Men varför kalla det för rättvisa och demokrati? Vad är rättvist i att vem som helst får en fråga fast man inte har markerat att man tror sig kunna svaret? Och demokrati? När läraren agerar som en diktator och klämmer åt dem som inte kan av ett eller annat skäl.

En intressant TV-såpa går just nu i SVT2: UR-produktionen Diktatorn. Lite uttjatat yttre grepp med 8 människor, här ungdomar mellan 20-30, instängda i okända lokaler på okänd plats, Men i övrigt finns ett annat innehåll.

De lokaler man vistas i är en diktatur med en frånvarande ledare men en yttre representant, en skräckinjagande guide med backslickat svart hår och knivtrimmat skägg, ger information om diktatorns order.

I första avsnittet får deltagarna välja ut de åtta viktigaste vardagsartiklarna som anses som mest oumbärliga. Tre av tjejerna utmanövrerar de andra genom att välja smink före toapapper! Därefter följde en gemplockartävling där de två vinnarna blev belönade med - toapapper. Naturligtvis var det två tjejer som alltså hade valt smink som viktigare. Då valde den mest dominerande killen att hoppa av. Och bloggaren förstår honom till viss del.

Detta var alltså inte ett exempel på endimensionell diktatur utan på minoritetens diktatur och hur godtycklig denna ser ut.

Ytterligare en kille, han får tokspel och börjar göra revolution mot de regler som finns, försvinner utan förklaring. Just den killen blev i förspelet till att serien skulle sändas, utpekad som nazist. Sedan har serien fått rulla på utan någon större bevakning från media.

Det som senast inträffade var att en av tjejerna startar ett eget projekt: Att kolla rasistfaktorn hos de övriga deltagarna. Själv räknar hon sig som rasisfierad eftersom hon är svart. Hon börjar så diskutera SD med de andra och så startar de sedvanliga diskussionerna om partiets representation. Under tiden sker en avidentifiering av deltagarna genom att uniform införs och att namnen utbyts mot nummer.

Det här är fantastiskt bra! Lite dåligt filmat och taskigt redigerat, men det förstärker känslan av en löst sammansatt förtryckarkultur på såväl mikro- som makronivå. Naturligtvis smygande men obenhörligen framåtskridande.

Vinnaren i just detta spel borde naturligtvis bli den som håller sig utanför ränkerna och konflikterna. Den färglöse och lätt mesförklarade killen är i själva verket kreativ och smart bakom kulissen. Inte för att kompromettera de andra utan att se till de egna behoven chanserna. Han är symbolen för de som väljer utanför den gängse linjen och ramarna och kommer att plocka hem spelet och 100.000 kr. Eller snarare borde göra. Mot sig har en ganska tyst och betraktande kille som dock tillhör en acceperad grupp i egenskap av invandrare. Och mot sig har han framför allt en "rasifierad" och femininistik nomenklatura som har självförtroende genom att tro sig ha rätt.

Är det genom smarthet man kommer långt i Sveriges åsiktsdiktatur? Nej, det är genom anspassning

Åter till den nya "No hands up"-metoden som säges vara rättvis och demokratisk jämfört med handviftandet och heilandet. Vilken den naturligtvis inte är. Kriterierna för att få svara på en fråga avgörs av lärarens godtycke, alternativt försök till ordning i klassrummet. Eleverna klärs av sina respektive roller för att istället uppgå i en typ av "moln" därifrån det mest lämpliga plockas ut enligt lärarens egen agenda. En diktatur likafullt.

Naturligtvis är här definitionen för demokrati underställd värdegrundens diktat om "alla elevers lika värde".

Kommentarer

Anonym sa…
"Eleverna klärs av sina respektive roller för att istället uppg...." LÄR DIG SVENSKA FÖRST INNAN DU SKRIVER NÅ'T(EG NåGOT) bedrövligt!!!!!
Osagt sa…
Ojdå, mmmh, även solen har sina fläckar.

Populära inlägg i den här bloggen

A-barn, B-barn och C-barn

Språket som klassmarkör

IS, OS, Co2 och JÖK