Sverigesyndromet
En människa i nöd är bara en individ, inte en representant för diverse försvårande omständigheter som etnicitet och religion. Vi är alla individer, grupptillhörighet är egentligen något påtvingat. Eller borde vara det. De största skillnaderna finns mellan individer, inte mellan grupper.
Det stora ihopbundandet av individer i grupper är den primära faktor som skapar mest krig och död. Men ändå pågår det eviga mänskliga dilemmat att ömsom behöva vara suverän individ och ömsom behöva tillhörigheten i en grupp. Vi vet att vi kommer till denna värld ensamma och vi kommer att lämna den som ensamma, så grupptillhörighet är en fråga om trygghet. Om tryggheten hotas är det av en annan grupp, inte av en samling enskilda individer. Läs mer
Som i liknelsen med samariern och juden, hjälper vi bara individen själv när vi stöttar upp en gammal dam till närmaste soffa. Vi hjälper inte alla gamla damer genom denna insats. Fast det finns människor som tror det.
När jag hjälper den gamla damen hjälper jag även mig själv till viss del. Jag gör något bra och kan vara stolt över mig själv. Fast det finns människor som också stoltserar över det för andra.
All hjälp handlar om att jag gör ett antagande att denna individ har behov av hjälp. Sedan kan jag göra ett val. Mitt antagande och val bygger på det ovanstående. I det första alternativet, när jag enbart fokuserar på den enskilda individens behov, blir följden inte speciellt komplicerad.
Men så har vi det andra, det som jag har kallat för Sverigesyndromet. Ett flockbeteende där man tillsammans både gör antagandet och valet att en hel grupp har samma behov som en enskild individ. Det blir komplicerat. Minst sagt komplicerat.
Denna hjälpsamma flock har siktet inställt på ett högre mål: Man vill understryka och demonstrera hur väl man tar hand om en andra människor, d v s grupper. Kanske väntar man sig ett penthouse i himmelriket eller något. Kort sagt; altruismen, det kollektiva osjälviska agerandet, är förbunden med villkor och egenintresse och faller därmed utanför definitionen för äkta altruism.
Sverigesyndromet är narcissistisk till sin karaktär. Man vill ha beröm. Ungefär som barn. Och precis som barn har man ingen tanke eller vilja att ta ansvar för sitt agerande. Man offrar ingenting, det får andra göra. Istället blir man hög på sig själv och detta förstärks i gruppidentiteten, flocken.
Att tiggarna nu ligger i fokuset för alla de med Sverigesyndromet, får en rad konsekvenser och avslöjar samtidigt det i grunden dubbelmoraliska och hycklande tänkandet bakom engagemanget.
Att riva ner och bygga bort är de sedvanliga metoderna för att avlägsna oönskade element i stadsbilden. Om bänkarna runt affärscentrum och torg befolkas av A-laget och hemlösa, avlägsnar man bänkarna. Om ett allt större antal individer plockar tomburkar ur papperskorgar byter man ut dessa mot låsförsedda skåp dit inte ens flugorna kan ta sig in. Om en skogsbacke används till festande och raj-raj, bygger man ett högt staket runt skogsbacken. Om några har skaffat sig tak över huvudet på en offentlig toalett, river man toalettbyggnaden. Och om någon har valt att avsluta sitt liv genom att hänga sig i en av pilträden vid ån, hugger man ner pilträden. Osv, osv.
Tiggarna däremot, här kämpas det för att dessa ska beredas plats och stanna där, månad efter månad, år efter år utanför våra butiker, bibliotek och kulturhus. Dessutom blir det viktigt, enligt Sverigesyndromets underliga logik, att tiggarna bjuds på kost och logi över natten, något man inte bryr sig om när det gäller "vanliga" hemlösa, Det blir nämligen kallt att sova i bilarna, BMW eller ej.
Dessutom måste man ha matpengar eftersom man "tjänar" så lite pengar, så socialbidrag bör betalas ut, enligt offren för Sverigesyndromet. Zigenarna (i huvudsak handlar det om zigenare) har inte någon egen förmåga att arbeta ihop inkomster som resten av oss eftersom de är en "utsatt grupp". Så "utsatta grupper" lider alltså av funktionsstörningar och kan inte betraktas med samma måttstock som oss högfungerande individer? Eller?
Det djupt oetiska och rasistiska hos Sverigesyndromets offer, går dem själva naturligtvis förbi. Man saknar sjukdomsinsikt därför att det är de själva som är sjukdomen. Man tycks inte förstå hur man målar in sig i hörn och medverkar till rena rensningen av zigenare från Rumänien, Bulgarien och Ungern, samtidigt som den redan katastrofala bostadsbristen ökar till orimliga nivåer som kanske aldrig kan åtgärdas. Och sedan?
Zigenare är inte kända för att vilja arbeta. De är gruppmänniskor i ordets rätta betydelse, en lika stark, om inte starkare, kultur än den muslimska. Och de föraktar oss. Det är våra pengar man älskar. Efter att du slängt i en tiokrona i en framsträckt hand och sedan tar en genväg genom en mörk skogsdunge ska du inte bli förvånad om du blir robbad på allt du har av samma hand.
Så hur var det då med dilemmat mellan individ och grupp? Är inte zigenaren utanför ICA en individ? Jovisst, om man gör det antagandet. Fast i Sverigesyndromets förvirrade komplex så är det inte en individ som sitter där utan bara en representant för en hel grupp. Utsatt grupp med rätt att göra det man gör. Och själv är man en representant för Godhetens armé där ingen är för rik för att vara fattig.
I förlängningen är Sverigesyndromet ett hot mot rikets säkerhet. Den moraliska aspekten är inte mindre tragisk eftersom man utesluter människor som inte tycks ha ett likvärdigt skyddsbehov som den favoriserade gruppen. För närvarande fylls Stadsmissionens och Frälsis härbärgen med EU-medborgare och lämnar de inhemska hemlösa utan skydd för kyla, regn och blåst. Reflekterar man någonsin över detta faktum?
Det ser inte ut så. Den förmenta humanismen och solidariteten är enögd och likriktad. Man tjänar in mest godispoäng på att engagera sig i "rätt" utsatt grupp. Man mår illa.
Kommentarer