Om döden, romer och livsstil



Det är inte så kul med värme när man lider av hjärtproblem. Bloggaren har en dålig klaff som till viss del får blodet att blandas mellan kamrarna. Jag orkar inte gå många meter förrän det trycker i hela bröstkorgen. Men cykla går bra. Läkaren sade att jag måste salta mer på maten. Så mycket för Livsmedelsverket och deras rekommendationer om att vi måste salta mindre.

Hjärtinfarkten för fyra år sedan försvagade uppenbarligen hjärtat så pass att det har bildats ärr efter. Men så länge man lever tjänar det inget till att tänka på att man ska dö. Eller som man säger här i Sverige: Kan dö.

Förhållandet till döden är väldigt annorlunda mellan olika kulturer. De med en fast religiös tradition och förankring har en betydligt mer avspänd attityd gentemot döden. De katolsk-latinska länderna runt Medelhavet sägs vara den kultur där människorna fruktar döden allra minst. Så det är bara att köra på och säga manana (hur fixar man till den lilla krumeluren ovanför n?).

Olika livsstilar påverkar oss människor i högre grad än vi kanske tror. Det vanliga tuggandet om tallriksmodellen, jogging och solfaktor 40 är bara att glömma. Man kan faktiskt äta precis vad som helst bara det inte blir samma sak varje dag. Istället handlar det om vårt psykiska välbefinnande som också stärker immunförsvaret och minskar riskerna med de vanligaste sjukdomarna.

Livsstil är istället att ha ett bra kontaktnät av människor man litar på och trivs med. Ett äktenskap/förhållande som börjar kännas urvattnat och färdigt måste man göra slut på. Annars riskerar det att trassla sönder de finaste egenskaperna man har och istället dra fram de negativa. Det är i relationerna vi möter oss själva och vilka vi är.


Den först anlitade men kontroversiella och sedan pestsmittade f d etnologiprofessorn Karl Olov Arntsberg  (jodå, han som skrev Invandring och mörkläggning tillsammans med Gunnar Sandelin) har skrivit många avhandlingar och böcker om folkslag och deras livsstilar.

1999 kom boken Svenskar och Zigenare ut.( Länken går till en mycket gammal men läsvärd artikel i gamla Fibban där man på ett vaket och uppriktigt sätt kommenterar bokens innehåll och reaktionerna som kom på den). Hade det varit 30 år tillbaka i tiden hade boken blivit mottagen med intresse och respekt, men nu hade rasismstämpeln åkt fram som en konsekvens av att åsiktskorridoren hade smalnat betydligt.

Det Arntsberg beskriver i boken Svenskar och Zigenare är att konflikten dememellan aldrig hade kunnat växa sig så stark om det inte vore för zigenarnas ovilja att kompromissa med sin egen kultur. Det är en oerhört stark kultur som har överlevt århundrade efter århundrade och också därför nu i modern tid har blivit mer eller mindre omöjliga att integrera. Eller interagera med. Likt muslimerna som kallar oss för kuffr så har zigenarna ordet gajés. Föraktet mot gajés påminner om föraktet mot kuffr. Fast det har en annan bakgrund. Men i praktiken blir det faktiskt samma sak.

Arntsberg skyggar inte för att skriva om zigenarnas överrepresentation i kriminalstatistiken, skolvägran, drogmissbruk och exploaterande livsstil. Det ingår inte i kulturen att  jobba för gajés. Man tycker det är rätt att ta emot bidrag eftersom det är gajés pengar. Zigenare är extremt misstänksamma mot myndigheter eftersom man tror att det ska handla om fördrivning från området man har slagit ner sig på (vilket det ofta gör) eller någon polisiär angelägenhet (vilket det ofta gör).

Efter att den stora politiska korrektheten har slagit klorna i hela makteliten gick det inte att komma och säga att romer inte var diskriminerade. Enligt Arntsberg har samhället aldrig satsat mer på en samhällsgrupp i hopp om att det ska gå att integrera och matcha den mot arbetsmarknaden.  Allt snack om diskriminering var inget som socialsverige hade ägnat sig åt i alla fall.

När det gäller övrig anpassning till svenska förhållanden så har de varit fruktlösa. En zigenarfamilj kan förstöra boendemiljön för ett helt hus utan att hyresvärden har några befogenheter att vräka dem. I ett fall så flyttade samtliga hyresgäster ut och lät zigenarfamiljen bo ensamma kvar.

All svensk samhällsdebatt efter -68 har vridit allt ansvar från zigenarna och deras nitiska inställning mot att anpassa sig, till "samhället" som inte tar hand om dessa stackars utsatta människor. Socialsveriges uppfattningar om att det är svenskarnas diskriminering och rasism som har placerat zigenarna där de är, har nu nästlat sig in i Lagboken. Offertänkandet gentemot minoriteter i gemen tar sig dagligen nya höjdrekord. Genom multikulturalismen har den svenska inställningen nu enbart kommit att handla om "strukturell rasism", snyft och eländesreportage.

Det är detta som ytterst sätt ligger till grund för socialsveriges påstådda ansvar att öppna porten på vid gavel för så många utsatta och förtryckta som det är möjligt att beredas plats för i det rika Sverige. Och när bostäderna är slut, trots förtur i köerna, så öppnas herrgårdar och slott för att beredas plats åt offren som vi ser oss ansvariga för att hjälpa. Det senaste är att militärförläggningar ska tas i anspråk till flyktingar. Vem som helst med förnuftet i behåll kan med lätthet konstatera att hjärnorna måste koka hos makthavarna.

Den omfattande tiggarinvasionen har också öppnat upp för en ny marknad. Tiggare blir, enligt egna berättelser, uppraggade av hågade män som vill ha sex och betala för det. Andra, främst kvinnor från Rumänien och Bulgarien, har kommit enbart för prostitution. De har fått berättat för sig att i Sverige, där är det lagligt att prostituera sig. Vilket är sant. Men om någon köper en tjänst så är denne skyldig till ett brott. Det spelar ingen roll. Finns det ett utbud så finns det efterfrågan.

Trots svenskens oerhörda tolerans, solidaritet och empati så finns det en gräns. "Not in my backyard". Solidariteten och empatin ska inte utövas av svenskarna själva utan ifrån stat och kommun som ska "ta sitt ansvar". Det är ju därför vi betalar skatt. För att slippa engagera oss personligen.

Nu har ju också godhetsprofeterna själva fått sällskap av sina skyddslingar. Såväl Södermalm som Kungsholmen börjar få samma problem som förorterna har. Och naturligtvis protesteras det vilt. På Södermalm patrullerar nu Securitas, men de boende vill få bort tiggarna som nu förorenar parker och bakgårdar. Samma Södermalmsbor som har hjälpt tiggarna att flytta från det ena området till det andra eftersom tiggarna är så utsatta och måste tigga för sin överlevnad. "Not in my backyard".

På Kungsholmen går man ännu längre. Eftersom polisen vägrar att befatta sig med avhysningen så ska kungsholmsborna bilda medborgargarden som tar till storsläggan och avlägsnar parasiterna. Eller hur resonerar man?

Det behövs inte mycket för att skenheligheten visar sitt hycklande ansikte. Bloggaren minns kvällen då jag och kompisen blev utbuade och förödmjukade på ett hippt stand-upställe på Södermalm. Det räckte för mig. Fast jag har aldrig haft några högre tankar om detta överklasspatrask som stödjer F! eftersom det är Alternativet sedan andra Alternativ har blivit allmängods och därför tråkiga.

Jag bara lyckönskar Södermalm och Kungsholmen till att dra högsta vinsten i Godhetslotteriet.



Kommentarer

Martin sa…
Evolutionär så har vi inte "gjort slut" på förhållanden som inte varit bra. Därför att det är enormt betungande att föda upp barn under 10 år eller vad det tar. Det är ett tvåmansjobb. Därmed är det ganska uppenbart att vi har hållit ihop, oavsett om det varit knogigt.
Osagt sa…
Du har rätt. Man ska inte ge upp så lätt när man har barn tillsammans. Vad jag menar är att söndernötta förhållanden där man i princip hellre stannar kvar på jobbet än åker hem bara är destruktiva.

Men har man barn så är det alltid en avvägning. Man kan ju faktiskt kämpa lite och ta tag i problemet, gå på parterapi t ex.

Populära inlägg i den här bloggen

A-barn, B-barn och C-barn

Språket som klassmarkör

IS, OS, Co2 och JÖK