Hur länge håller fasaden om människan som en maskin?

"Barnpassning" kallar F! det för när föräldrar väljer att stanna hemma med sina barn, åtminstone under de tre första åren. Bloggaren tror inte att detta är en medveten inställning till hur man värderar föräldrars kärlek och omsorg om sina egna barn. Det är en osminkad och omedveten syn på människan i allmänhet och barn i synnerhet som en programmerbar robot som, om man kopplar den rätt, är möjlig att ha fullständig kontroll över. Man tycks leva i en värld där mänsklig kärlek, ömhet och värme enbart är negativa hinder för att skapa den sanna människan. Att denna "sanna människa" i allt högre grad lider av psykisk ohälsa är inget man bekymrar sig för. Det finns ju piller....

Barnomsorg däremot, här ingår allt nödvändigt för en liten och oprövad individ. "Experter" på barns utveckling har tillgång till alla pedagogiska verktyg och all social fostran i hur man relaterar sig till sin omvärld.

Inte i något annat land i världen utom i Danmark, introduceras barn så tidigt i förskolan. Hälften av alla ettåringar startar sina liv på institution. När man är ett år är man knappast mogen för att gå i skolan med ett gäng - visserligen duktiga och engagerade yrkesfostrare - nya och okända människor som man dessutom ska tillbringa större delen av sina vakna liv tillsammans med. Det är kort och kort, vansinne.


Under de första tre åren, under normala betingelser, så går barnen igenom flera utvecklingsstadier. Det är då mamman, eller pappan, ska stå fast och trygg och testas emot. Bland de viktigaste perioderna är närmandefasen. Det är då barnet har börjat undersöka den allra närmaste omgivningen men vänder tillbaka till föräldern hela tiden för att försäkra sig om att han/hon finns kvar. Den här fasen fungerar inte på en skrikig förskola utan det blir helt enkelt en lucka i utvecklingen. Hela tilliten kan vara punkterad för resten av livet.

I en artikel på Brännpunkt, SvD, skriver två författare om att "Förskola kan bryta tidig anknytning" och påpekar det faktum att andelen svenska flickor som har psykiska ohälsa är störst i hela Europa. Fast mörkertalet är stort.

Anknytningspsykologin har vunnit ny aktualitet sedan John Bowlby lanserade den på 50-talet. Den bygger på tesen att alla barn lär sig att relatera till andra människor genom den anknytning till den ena eller andra föräldern (eller annan vårdnadshavare som upplevs som trygg och lyhörd) som skapas under de två första åren. Det som kan gå fel är om denna anknytning hela tiden bryts och ger barnet budskapet att ingen går att lita på eller bryr sig om. Barnet kommer att växa upp med sin egen otrygghet och skygghet inför andra människor och då särskilt i nära relationer.

Bloggaren kan se en koppling mellan störningar i anknytnings- och närmandefasen och självskadebeteende vilket är vanligast hos flickor. Den otrygghet och känsla av vanmakt tillsammans med andra ger en massa ångest som i många fall kan vara helt ohanterlig. Ångesten kan då minska genom att man skadar sig själv på olika sätt. Det är inte bara en fråga om att skära sig. Olika ätstörningar ingår liksom missbruk av droger.

Alla som har haft ångest av de svåra slaget vet att det kan kännas som om man går sönder. Faktiskt en rent fysisk känsla. Fysiska retningar i kroppen, t ex när man känner att en nysning är på väg, kan stoppas genom att man tar tag i ett finger och sätter ner naglarna hårt i det. Det är bara att pröva.

Om man då lämnar över sitt barn innan de tre viktiga åren har gått så kan det resultera i livslånga relationsproblem, en ständig känsla av ensamhet och ångest. Och för ett ettårigt barn som slits mellan olika vårdnadshavare så kan skadorna ge upphov till verklig psykisk sjukdom som schizofreni och bipolär sjukdom.

Om man så vill kan man ju betrakta detta som om människan är en programmerbara robot. Fast det är inte så F! resonerar naturligtvis. De anser att barn är tabula rasa, d v s tomma ramar som det sedan är upp till omgivningen att fylla med önskvärda egenskaper. Det är en mekanisk och objektifierad människosyn som borde ha dött med Stalin och Mao Zedung.

Fast detta inhumana betraktelsesättet går inte att ifrågasättas utan att bli anklagad för att vara kvinnofientlig och att vilja ha kvinnan tillbaka till spisen. Tillsammans med den fria aborten är detta heligt och handlar som så mycket annat här i Sverige om självförverkligande, d v s satsa på sig själv och skita i allting annat.

En talande siffra är att psykvården per år kostar 70 miljarder svenska kronor. Detta är dubbelt så mycket som vad all cancervård kostar! Samtidigt har psykvården bara en bråkdel av de anslag mot vad vilken annan somatisk sjukdom som helst har.